Ryske regeringschefen Krusjtjev och den ungerske komnuinistledaren Janos Kadar på Budapests flygfält i april. Propagandan för 7-årsplanen sammankopplades med nya angrepp mot de 1957 utstötta s. k. partifienderna. Malenkov, Molotov, Kaganovitj och Sjepilov m. fl. beskylldes för att ha motarbetat de ekonomiska reformerna. Bulganin, som fått olika mindre reträttposter, utsattes för samma anklagelser och gjorde vid årets slut krypande avbön inför partiets centralkommitté. Allt detta ingick också i förberedelserna till en urtima partikongress 1959. Ett personskifte av oklar innebörd ägde rum i december. Chefen för säkerhetspolisen Ivan Serov blev entledigad och efterträddes av Alexander Sjeljepin, tidigare ledare för Komsomol. Det hette, att Serov hade fått ”annat arbete”. I en rekordstor budget fäste man sig vid kraftigt ökade anslag till undervisning och vetenskaplig forskning. Samtidigt med den politiska och ideologiska åtstramningen inom Sovjetunionen fortsatte ryssarna konsolideringen av det ett par år tidigare skakade vasallstatssystemet. Efter ett besök av Krusjtjev i Ungern i april meddelades i juni, att förre ungerske regeringschefen Imre Nagy och dennes försvarsminister under folkresningen 1956, Pal Maleter, hade dömts till döden och arkebuserats. Indirekt betydde Nagyprocessen också ett slag mot Tito, som åter förklarades ha understött den ungerska ”kontrarevolutionen” 1956. Under de första månaderna av 1958 hade Tito sökt komma på bättre fot med Moskva, men eftersom han inte ville infoga Jugoslavien i östblocket blossade den gamla konflikten med ryssarna åter upp. Jugoslaviska kommunistpartiet fick stämpeln ”revisionistiskt”, och i maj inställdes i sista stund ett besök i Belgrad av Sovjetunionens president Vorosjilov. Utlovade ryska krediter uteblev. Det kommunistiska Kina gick i spetsen mot Jugoslavien och förklarade, att Kominforms vidräkning med Tito 1948 hade varit befogad. Moskva instämde, trots att det inte var mer än tre år sedan Krusjtjev och Bulganin hade kallat Kominformschismen ett beklagligt misstag och en följd av polischefen Berijas intriger. De kinesiska kommunisterna var inne i en period av ideologisk skärpning samt nya socialiseringar. Pekings inflytande ökade även i Östeuropa, i viss konkurrens med Moskvas. Krusjtjev syntes tidvis vara utsatt för kinesiska påtryckningar, inte minst vid ett besök i Peking vid månadsskiftet juli-augusti. (Se utrikesöversiktens avsnitt om Mellersta östern.) Titos polske vän och beundrare Wladyslaw Gomulka hade ett svårt år. Även om Polen inte helt återgick till läget före ”oktoberrevolutionen” 1956, så nödgades landet hörsamma kraven på ”socialistisk solidaritet”. 345