Såväl vid 1954 som vid 1956 års val hade demokraternas kongressmajoritet blivit knapp, men nu fick de en dominerande ställning inom folkrepresentationen. Resultatet av guvernörsvalen blev att 33 av de 49 staterna fick demokratiska guvernörer. 1 staten New York vann republikanen Nelson Rockefeller sensationellt över den demokratiske guvernören Averell Harriman — i hög grad en personlig triumf med ett ”liberalt” program. Nyckelstaten Kalifornien, vicepresidenten Nixons hemstat, blev demokratisk för första gången på ett kvartssekel. Rasfrågan kastade fortfarande en mörk skugga över det amerikanska samhället. Skolstriden i Little Rock, Arkansas, blossade åter upp. Den blev föremål för invecklat juridiskt manövrerande i olika domstolar, och fastän högsta domstolen vid en extrasession i september resolverade att läroverket i Little Rock ej skulle få begärt anstånd med samundervisning för vita och negrer, fortsatte guvernör Orval Faubus sitt trots. Stadens samtliga gymnasier stängdes vid höstterminens början av guvernören. Motståndet mot skolintegrationen fortsatte även i stora delar av den övriga Södern. Macmillans andra regeringsår I början av 1958 hade Harold Macmillans ett år gamla regering en besvärlig ställning. Konservativa partiet hade stark känning av motvind ute i landet, och inom ministären rådde viss oenighet. På nyåret avgick finansminister Peter Thorneycroft. Han efterträddes av jordbruksministern Derick Heathcoat-Amory, som presenterade en försiktigt upplagd budget. Smärre skattelättnader gällde särskilt omsättningsskatterna. Fortsatta röstförluster för högern vid fyllnadsval ledde till att partiet i februari—mars miste tre mandat. Sedan 1955 års val hade de konservativa tidigare förlorat en plats i underhuset, men nu hotade en allvarlig tillbakagång. Ur allmän borgerlig synpunkt var läget oroande även därför att det uppvisade en förskjutning till liberalernas förmån, som kunde indirekt gynna Labour, medan det liberala partiet knappast hade några utsikter att åter bli en faktor att räkna med i underhuset. Vid ett fyllnadsval i mars i Torrington (Devon) tog en liberal med knapp majoritet ett mandat från högern. I juni började de konservativas tillbakagång hejdas, men ännu vid en serie fyllnadsval på hösten var tendensen osäker. Både högern och arbetarpartiet be-gynte ställa in sig på val 1959. Den 1957 beslutade avvecklingen av hyresregleringen kunde verkställas utan några svåra friktioner. Storbritannien fortsatte att omorganisera försvaret med tyngdpunkt på atomvapen och robotar. Om de konventionella styrkorna hette det i försvarsministerns vitbok, att regeringen inte ansett sig ha skäl att ändra de 1957 offentliggjorda planerna på successiv avveckling av den allmänna värnplikten och uppbyggande av en försvarsmakt med genomgående fast anställd personal. Dock visade det sig redan 1958, särskilt i samband med Mellersta östern- och Cypernkri-serna, att Storbritannien hade svårt att fylla behovet av förstärkningar till hotade områden utan att den i hemlandet förlagda strategiska reserven äventyrades. Enligt ett avtal med USA anlades i Storbritannien flera baser för amerikanska medeldistansrobotar, avsedda för kärnstridsladdningar. Det hade varit tal om att ytterligare minska de brittiska trupperna i Västtyskland (Rhenarmén), men i oktober kunde regeringen garantera att 55 000 man skulle förbli stationerade där åtminstone till 1961. I december fattade brittiska regeringen beslut om dollarkonvertibilitet för löpande betalningar. (Se Ekonomisk översikt.) Vissa ansatser till rasoroligheter i Storbritannien bekymrade opinionen. (Se ut-rikeskronologien 23/8 och 3/9.) Västtyskland och atomvapnen Försvaret var en förgrundsfråga i Västtyskland 1958. I en budget balanserad på 39,2 miljarder D-mark belöpte sig utgifterna för Bundeswehr till 27 procent. Under en häftig debatt i förbundsdagen i mars begärde och erhöll Adenauers regering principiellt bemyndigande att inom ramen för NATO-alliansen mottaga 347