Rådplägning under en paus i västtyska förbundsdagens häftiga försvarsdebatt i mars. Från vänster CDU-ledamöterna K.-G. Kiesinger och G. Bucerius. På andra sidan bordet, från vänster utrikesminister von Brentano, ekonomiminister Erhard och förbundskansler Ädenauer. atomvapen. Socialdemokraterna ställde sig helt avvisande och sammankopplade denna angelägenhet med den tyska återföreningsfrågan. Redan före avgörandet i förbundsdagen inledde socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen över hela landet en kampanj under parollen ”Kamp mot atomdöden”, som dock inte fick avsedd verkan. Förbundsdagen avvisade krav från oppositionen på en folkomröstning i atomvapenfrågan, och författningsdomstolen förbjöd lokala omröstningar, som hade förberetts i några delstater, främst Bremen och Hamburg. Under året beslöts, att den ännu blott delvis uppbyggda försvarsmakten skulle omorganiseras. Rörliga brigader med raketer och annan högmodern utrustning skulle bli de konventionella styrkornas primära stridsenheter. Taktiska atomvapen skulle tilldelas divisioner underställda NATO. I Östtyskland skärptes terrorn och därifrån kom en ökad ström av flyktingar. Bonnregerin-gen sökte förmå Moskva och Östberlin att mildra sin politik men vägrade fortfarande att ha något att göra med den östtyska vasallregeringen. Dessa problem fick brännande aktualitet till följd av den nya Berlinkrisen (se särskilt avsnitt i utrikes-översikten). I april avslöts ett handelsavtal med Sovjetunionen efter förhandlingar, som hade börjat 1957 och blivit förknippade med frågan om fortsatt repatriering av tyskar från Sovjetunionen. Härvidlag fick Västtyskland nöja sig med ryska löften om ”prövning från fall till fall”. Delstatsval hölls i Hessen, Nordrhein-Westfalen, Schleswig-Holstein och Västberlin. (Se utrikeskronologien.) Utgången av valen i Ruhrområdet tillmättes riks-politisk betydelse, därför att socialdemokraterna och liberalerna där fick bakslag på en kampanj mot atomvapnen. Labilt i Italien efter val Italien hade väntat på val sedan Antonio Segnis två år gamla koalitionsregering i maj 1957 sprängdes inifrån genom att socialdemokraterna sade upp kontraktet med kristligt demokratiska partiet. Den följande rent katolska regeringen under senator Adone Zoli hade inte varit mycket mera än en expeditionsministär. I mars 1958 upplöstes parlamentets bägge kamrar. Valen ägde rum pingstdagarna 25/5—26/5. Det katolska partiet hade hoppats återvinna sin fem år tidigare förlorade absoluta majoritet. En sådan framgång uppnådde det ej, men i valet till deputeradekammaren ökade partiet, jämfört med 1953, sitt röstetal från 40 till 42,2 procent. Mot detta borgerliga kraftcentrum stod dock fortfarande ett massivt vänsterblock. Kommunisterna 348