samarbete hade etablerats mellan leskinenlinjens män och samlingspartiet. Dessa två partier innehade ju för övrigt tillsammans, enligt uträkningen fem socialdemokrater plus tre ur samlingspartiet, största antalet av kabinettets 15 portföljer. Agrarernas missnöje med regeringen minskades inte utan ökade tvärtom under höstmånaderna samtidigt som oroande tecken visade sig på en avkylning i relationerna mellan Finland och Sovjetunionen. Ryske ambassadören i Helsingfors, Viktor Lebedev, avreste den 15 september till sitt hemland. Senare meddelades, att han avgått från sin post. Ännu i slutet av december hade ingen efterträdare utsetts. Handels- och andra förhandlingar, som antingen hade ställts i utsikt eller rutinmässigt hade bort komma i gång, uppsköts på obestämd tid och slutligen gav man från rysk sida till känna, att emedan Finland inte fullföljt ingångna handelsavtal till den del, som angick landets import från Sovjet, utan bristande balans i handelsutbytet uppstått, såg sig Sovjet nödsakat att uppskjuta betalningarna och inskränka sin egen import från Finland under slutet av det löpande året. I den pågående debatten kring regeringen sköts denna fråga om Finlands förhållande till Sovjet så småningom alltmera i förgrunden, och agrarförbundet anslöt sig öppet till den linje kommunister och simoniter redan tidigare följt, nämligen att ministären Fagerholm borde avgå för att lämna plats åt en regering med bättre förutsättningar att återställa de förtroendefulla relationerna till Sovjetunionen. Slag i saken gjordes den 4 december då först utrikesminister Virolainen, viceordföran-den i agrarförbundet och en av dem som på sensommaren energiskt medverkat till regeringens bildande, avgick, följd ett par timmar senare av sina fyra partivänner i regeringen. Statsminister Fagerholm drog utan dröjsmål konsekvenserna av vad som skett och inlämnade på sina och de övriga regeringsledamöternas vägnar sin avskedsansökan. Medan regeringskrisen fortfarande var öppen — den löstes ej före årsskiftet — framträdde republikens president Kekkonen i radio med ett tai, i vilket han med skärpa och kraft framhöll hur livsviktigt det var för Finland att bevara de bästa och mest förtroendefulla förbindelser med Sovjetunionen. Anledningarna till att dessa relationer inte nu var sådana som var och en i Finland skulle ha önskat sig dem antydde han också. Han påpekade bl. a., att det i Finland på senare tid hade givits ut ”memoarer och undersökningar” och i tidningspressen förekommit informationer och ståndpunktstaganden vilka, såsom hade framkommit i ett tal hållet av Nikita Krusjtjev, uppfattades som riktade mot Sovjetunionen. Presidenten varnade också för det oroande världspolitiska läget och påpekade, att det i ett ögonblick då det föreföll ”som om de för krigshot utsatta kraftfälten skulle närma sig våra gränser” mer än någonsin måste anses att det nationella intresset krävde att relationerna till Sovjet sköttes. I samma tal underströk dock presidenten, att ”den regering som nu demissio-nerat inte har fattat några sådana beslut, som skulle ha syftat till ändringar i vår utrikespolitik”. Finland lyckades inte under 1958 övervinna de ekonomiska svårigheter som tyngt landet redan under de två föregående åren och vilkas synligaste tecken var en betungande arbetslöshet under vintern och våren. Denna kunde inte helt hävas heller under sommaren och tog ny, olycksbådande fart under hösten. Ändå fanns det under hela året tecken som kunde tolkas som en tendens President Kekkonen. 358