mot ett förbättrat läge. Den i september året förut genomförda devalveringen, då finska markens värde i förhållande till utländsk valuta sänktes med 39 procent, och den i samband därmed genomförda liberaliseringen av större delen av utrikeshandeln ledde inte till någon inflation av den omfattning som devalveringens motståndare hade befarat. Däremot visade sig devalveringens förmånliga följder i en klar tendens till positiv handelsbalans, i ökade valutareserver och i ett stärkt förtroende för penningvärdet, vilket avspeglade sig i en kraftig ökning av bankdepositionerna. Under året uppgjordes många planer avsedda att stimulera produktionen och förbättra syssel- sättningsläget. Den 22 januari utsåg regeringen en tremannakommitté under ledning av biträdande direktören vid Finlands bank, Ahti Karjalainen, med uppdrag att utarbeta förslag till program för den närmaste tidens ekonomiska politik. I sitt betänkande utgick kommittén från två huvudprinciper: via investeringar borde produktionen ökas och sysselsättningen i görligaste mån förbättras. De uppoffringar som därtill avsedda åtgärder inte kunde undgå att kräva borde fördelas så rättvist som möjligt på de olika befolkningsgrupperna. Kommittén underströk vidare att lån från utlandet borde anskaffas för att fylla åtminstone någon del av investeringsbehovet. Splittringstendenserna inom det socialdemokratiska partiet endast ökade under året och ledde så småningom till en definitiv brytning. De två viktigaste etapperna i händelseräckan utgjordes av att den socialdemokratiska oppositionen, som på sina håll bildade egna valförbund i riksdagsvalen, i slutet av juli formerade en självständig riksdagsgrupp och att ett tjugotal personer i ledningen för denna opposition enligt beslut av det socialdemokratiska partirådet den 29 november förlorade sitt medlemskap i partiet, sedan ett försök till försoning misslyckats. — Medan simoni-terna utgjorde en minoritet inom partiet åtnjöt de fram till årets slut ett betydande stöd inom fackföreningsrörelsen, vilken dock även den splittrades då ett tiotal fackförbund den 2 oktober bildade en fristående facklig centralorganisation benämnd Fackförbundens samarbetsorganisation (FSO). I december meddelades emellertid att ett par förgrundsfigurer i Finlands fackföreningars centralförbund (FFC, den officiella motsvarigheten till Sveriges LO) komme att avgå och att därmed en väg till försoning inom fackföreningsrörelsen komme att öppnas. Det antyddes också, att FFC i så fall komme att undandra tidningen Päivän Sanomat, som tjänat som organ för den socialdemokratiska oppositionen, sitt ekonomiska stöd. Det kyrkomöte som öppnades i Åbo den 1 oktober hade två huvudfrågor på sin dagordning. Den ena gällde revision av kyrkolagen och den andra prästvigning av kvinnliga teologer. Kyrkomötet beslöt uppskjuta de definitiva besluten till nästa kyrkomöte, d. v. s. på fem år. Torsdagen den 22 maj avreste republikens president Urho Kekkonen på ett tiodagars statsbesök till Moskva på inbjudan av ordföranden i högsta sovjet, K. E. Vorosjilov. Presidenten åtföljdes bl. a. av utrikesminister P. J. Hynninen och under vistelsen i Sovjetunionen företogs flygresor till Leningrad, Sverdlovsk och Tasjkent. Till de problem presidenten fick tillfälle att avhandla med sina ryska värdar hörde bl. a. frågan om ett varulån till Finland och iståndsättande av samt rätt för Finland att utnyttja Saima kanal. Vid årsskiftet hade dock ännu inte de avslutande förhandlingarna beträffande de nämnda frågorna försiggått. Den 11 juni ankrade det danska kungaskeppet ”Dannebrog” och två danska eskortfartyg på Helsingfors redd. Ombord på kungafartyget befann sig konungen av Danmark, Frederik IX, drottning Ingrid och prinsessan Margrethe. Det danska statsbesöket varade tre dagar och de kungliga gästerna företog under besökets sista dag en bilfärd till de nyländska kuststäderna Borgå, Lovisa och Kotka. 359