ISLAND Emil Jonsson, Islands statsminister från 23/12. Islands regering till 23 december. Hermann Jonasson, stats-, justitie- och jordbruksminister, framstegspartiet. Eysteinn Jonsson, finans- och kommunikationsminister, framstegspartiet. Gylfe Gislason, undervisningsminister, socialdemokraterna. Gtidmunder Gudmundsson, utrikes- och finansminister, socialdemokraterna. Ludvig Josefsson, handels- och fiskeriminister, folkförbundet (kommunister och vänstersocialister). Hannibal Valdemarsson, socialminister, folkförbundet. Islands regering från 23 december. Emil Jonsson, stats-, kommunikations- och fiskeriminister, socialdemokraterna. Gudmunder Gudmundsson, utrikes- och finansminister, socialdemokraterna. Gylfe Gislason, undervisnings-, industri- och handelsminister, socialdemokraterna. Fridjon Skarphedinsson, justitie-, jordbruks- och socialminister, socialdemokraterna. Samarbetet inom Jonassons vänsterregering var redan tidigare under året ej det bästa — det var främst de båda kommunistministrarnas hållning i olika frågor som vållade motsättningarna — och i december blev dessa så stora i fråga om den ekonomiska politiken och bekämpandet av inflationen att det ej längre gick att hålla ihop regeringen. Denna inlämnade sin avskedsansökan och avlöstes den 23 december av en rent socialdemokratisk regering under ledning av partiledaren Emil Jonsson. Dess parlamentariska underlag var synnerligen svagt, endast åtta mandat i alltinget, men regeringsbildaren hade fått löfte om stöd av alltingets största partigrupp, självständighetspartiet (högern) med dess 19 mandat vid genomförandet av vad som angavs vara den nya regeringens huvuduppgifter, att söka lösa de ekonomiska problemen i samband med inflationen och att genomföra en ändring av valsystemet. Den nya regeringen fick endast fyra medlemmar mot sex i den avgående, vilket ansågs tyda på att den ej räknade med någon större livslängd. Allmänt räknade man även i politiska kretsar med nyval till alltinget redan under våren 1959. En sprängning av regeringen Jonasson hotade för övrigt redan i maj, då på den stora frågan under året i isländsk politik, beslutet om att utsträcka fiskegränsen från 4 till 12 sjömil. Motsättningarna inom regeringen gällde dock ej själva sakfrågan — i den var alla partierna ense —- utan tidpunkten för beslutets proklamerande. Den kommunistiske fiskeriministern Josefsson och hans partikamrat i regeringen yrkade på omedelbart ikraftträdande, medan utrikesminister Gudmundsson krävde någon tids uppskov för att hinna underrätta regeringarna i de länder som berördes av beslutet. Här nåddes till slut en kompromiss innebärande uppskov till 1 september. Islands beslut om den utsträckta fiskegränsen möttes med särskilt kraftiga protester av Storbritannien, som ansåg beslutet folkrättsstridigt. Brittiska regeringen 360