För första gången i sin historia redovisade KU varför det avslog ett anmärkningsyrkande. Det hette att § 59 i regeringsformen var svårtolkad och att budgeten under senare år i varje fall i viss mening varit preliminär. Utskottet fann dock ”i allt väsentligt den tanke fortfarande bärande som ligger bakom stadgandet att riksdagen skall få en så långt möjligt samlad överblick över rikets finanser” — ett bakslag för dem som gjort gällande att paragrafen var föråldrad. SvD ansåg att ”utskottets skrivning egentligen inte var annat än motiveringen för en anmärkning mot hr Sträng, ehuru själva anmärkningen ologiskt nog uteblivit”. Remissdebatten l Trots att finansministerns ofullständiga budget var det naturliga objektet för remissdebatten den 28 januari och även utsattes för bister kritik från oppositionens sida, blev diskussionen kring möjligheterna att åstadkomma ett regimskifte genom samverkan mellan de tre borgerliga partierna det mest uppmärksammade inslaget i debatten. Hr Ohlin sökte pressa hr Hedlund på ett besked om han ville medverka i en trepartiaktion för att få växling vid makten. Hr Hedlund gav ett orakelmässigt svar, som mycket förnöjde finansministern och utlöste spekulationer om en ny koalition mellan centerpartiet och socialdemokraterna, sedan pensionsfrågan lösts. Detta föranledde centerpartiets andre vice ordförande hr Hansson i Skegrie att innan andra debattdagen var slut ”i partiledaren hr Hedlunds frånvaro” avge en deklaration på sitt partis vägnar, vari koalitionsryktena dementerades och samlingsregering förordades. — Hr Hedlund sågs minuten efter lugnt promenera i kammarens korridor. SvD noterade med beklagande att ”den som möjligen väntade att hr Hedlund skulle ta ut en klar borgerlig kompassriktning fick vänta förgäves”. Men tidningen tyckte att ”Skegries” uttalande gav ”en hoppgivande antydan om att andra krafter inom centerpartiet ej blir overksamma”. Konstitutionell strid Nye justitieministern Herman Kling. Redan i remissdebatten hävdade hr Hjalmarson att utgiftsbesluten borde vara preliminära tills riksstaten reglerats. Efter intensiva överläggningar mellan talmännen, regeringen och partiledningarna — statsvetenskaplig expertis konsulterades — ingicks en kompromiss den 17 februari. Den innebar att 10—12 stora anslagsfrågor, omfattande utgifter på 2,5 miljarder, t. v. bordlädes i utskotten för att framläggas för riksdagen först då finansministern presenterat sitt förslag till statreglering. Den folkpartistiska pressen med Dagens Nyheter och Handelstidningen i spetsen stödde från första början högerpartiets grundlagstolkning, ty som GHT skrev: ”Vad händer om regeringen, då alla utgiftsbeslut är klubbade, faller på de i sinom tid framlagda skatteförslagen? Måste efterträdarna stå för den utgiftspolitik som de inte varit med om eller som de tagit ställning till under oklara förutsättningar?” Stockholms-Tidningen (s) däremot var upprörd: ”Det är en farlig lek med hävdvunnen praxis hr Hjalmarson bedriver”. SvD menade att det inte var högerns fel att frågan kommit upp: ”Det är inte högerpartiet som regerar och tar så lättvindigt på regeringsansvaret att riksdagen föreläggs en ofullständig budget”. I en principdebatt kring budgetarbetet den 25 februari förklarade hr Hjalmarson att den nyligen träffade kompromissen inte borde förlängas utan att man i stället borde söka få fram en reform, som bereder oppositionen tillfälle att sammanställa ett konkret alternativ under riksdagens senare skede. Finansministern deklarerade också att han inte ville förlänga kompromissen. Han ville i stället återgå till tidigare praxis. 51