Kommunisterna och omsen Kommunisterna kom att spela en avgörande roll i skattefrågan på grund av den jämna mandatfördelningen mellan borgerliga och socialdemokrater i riksdagen. Om de i enlighet med sina deklarationer skulle rösta mot omsättningsskatten skulle regeringen förlora den gemensamma omröstningen med 189 mot 191. Om socialdemokraterna ”verkligen trodde att kommunisterna skulle rösta mot dem skulle de säkert vara mindre karska och mera resonabla”, ansåg SvD. Den 30 augusti uttalade sig kommunistiska centralkommittén mot omsättningsskatten, men då höstriksdagen började deklarerade kommunistledaren hr Hagberg i Stockholm att ”vi kommer att göra allt för att hindra en borgerlig regering”. Det alternativ till skatten som kommunisterna motionsvägen presenterade innebar en höjd förmögenhetsskatt, skärpt bolagsbeskatt-ning, skärpt progression, beskattning av kurssteg-ringsvinster och sänkta anslag till försvaret. Inom partiet växte under hösten motståndet mot kommunistiskt stöd för införande av oms och hr Hagbergs uttalanden fick mer och mer karaktären av Orsa kompani... Ett möte i Medborgarhuset 15 november krävde ett villkorslöst kommunistiskt nej till omsen. Utrikespolitiskt hänsynstagande förmodades dock i allmänhet spela en inte obetydlig roll för den kommunistiska gruppens definitiva ställningstagande i den föreliggande frågan. Regeringens ’”pyrrhusseger” Den 1 december beslöts omsättningsskatten med 7 rösters majoritet på grund av att kommunisterna lade ner sina röster i den avgörande voteringen efter det regeringen ställt förtroendevotum. Tre dagar tidigare hade förslaget förkastats i andra kammaren med 117 röster mot 107 men bifallits i första med 77 röster mot 70. Det var alltså förstakammarmajoriteten och de nedlagda kommuniströsterna som gav regeringen segern. ”En pyrrhusseger” noterade Sydsvenska Dagbladet (h). Två dagars debatt föregick omröstningarna. Oppositionen ställde sina saneringsalternativ mot den ”otrygghetens politik”, som den ansåg rege-ringsförslaget representera. I debattens slutskede yrkade hr Kollberg (fp) i andra kammaren åter-remiss på bestämmelserna om ikraftträdandet och protesterade ”på 200 000 skattskyldigas vägnar” mot förslaget. Förslaget fälldes med 113 röster mot 110. Före omröstningen som varade i två timmar och en kvart meddelade statsministern att regeringen ämnade ställa sina platser till förfogande om den gemensamma omröstningen skulle gå emot skatten. Högerledaren förklarade att kabi-nettsfrågan bort ställas före 1958 års val och att hans parti, om regeringen fälldes, var berett att vädja till folket i val. Folkpartiledaren underströk också att omsättningsskatten inte borde avgöras utan att först ha underställts väljarna. ”Utan kommunisternas välförhållande skulle hr Erlander inte längre varit landets statsminister... Det är parodi på demokrati att göra kommunisterna till tungan på vågen”, skrev SvD efter omröstningen. Energiskatten I samband med omsättningsskatten avgjordes även bensin- och energiskatterna. I det senare fallet gjorde centerpartiet helomvändning, varigenom andra kammaren fällde förslaget med 117 röster mot 106. Eftersom kommunisterna inte lade ner sina röster, då det gällde dessa skatter, föll de även i den gemensamma voteringen — 186 röster mot 184. Statsministern förklarade att regeringen i statsverkspropo-sitionen ämnade redovisa vad den skulle göra med anledning av att inkomsterna nu minskade med 225 milj. kr. SvD konstaterade att om hr Sträng varit finansminister i England skulle han avgått omedelbart efter nederlaget på energiskatten. Det blev partipolitisk strid även kring de nya tjänsterna för administrationen av omsättningsskatten. Regeringen ville göra de högre tjänsterna ordinarie, vilket de borgerliga motsatte sig med motiveringen att varuskatten var tillfällig. Trots att kommunisterna gjorde gemensam sak med regeringen förlorade denna omröstningen i andra kammaren med 104 röster mot 105 — hr Rubbestad (cp) avstod och statsrådet Edenman och två riksdagsmän (s) missade voteringen. Vid gemensam votering beslöts dock ordinariesättningen. 60