NORDEN OCH DE YTTRE SJU Av redaktör AXEL WALDEMARSON I ett anförande vid Nordiska rådets sjätte session i Oslo i november 1958 tog statsminister Erlander upp marknadsfrågorna. Sverige kan inte, sade han, stillatigande finna sig i den handelspolitiska diskriminering, som sexstatsunionens ikraftträdande utan tillkomsten av ett västeuropeiskt frihandelsområde skulle innebära. Det blev för Sveriges del upptakten till de intensiva marknadsförhandlingar, som ägde rum under 1959 och som ledde till bildandet av European Free Trade Association, EFTA, mellan de s. k. Yttre sju — Sverige, Norge, Danmark, Storbritannien, Schweiz, Österrike och Portugal — samt skrinläggandet av de långt framskridna planerna på en nordisk tullunion. Vid Oslomötet hade frihandelsförhandlingarna inom OEEC ännu inte brutit samman. De skandinaviska länderna underströk både genom uttalanden och genom uppvaktningar i sexstatsunionens huvudstäder samt i Washington sina farhågor för europeisk handelssplittring. Finland intog som utom OEEC stående en särställning. För vårt östra grannland var det naturligt att satsa på det nordiska marknadsprojektet, särskilt med hänsyn till landets utrikespolitiska ställning. Men även för de övriga nordiska länderna kom tullunionen i blickfånget. Oavsett Parisförhandlingarnas utveckling borde man satsa på det nordiska projektet och snarast slutföra det mångåriga utredningsarbetet. För utarbetandet av nya direktiv rekommenderades ett nordiskt regeringsmöte. Politiska lösningar kunde bli nödvändiga på de punkter, där experterna inte kunnat enas. När regeringsdelegaterna möttes i januari i Oslo hade läget radikalt förändrats. Frihandels- Österrikes utrikesminister Bruno Kreisky undertecknar avtalet. förhandlingarnas sammanbrott var ett faktum. Praktiskt taget direkt från Leningrad kom handelsminister Karjalainen med klarsignal om finländskt deltagande i en nordisk marknad. Ministrarna enades om riktlinjer för det återstående utredningsarbetet, som innebar vissa ändringar i tidigare förslag. Finland och Norge kunde inte till alla delar acceptera den redan föreliggande planen för industriprodukterna. Särskilt pekades på de övergångssvårigheter, som upprättandet av en nordisk marknad kunde innebära för produktion och sysselsättning. Från finländsk och norsk sida skisserades ett förslag till ett mera sucessivt genomförande av planerna, dock utan att rubba tullunionens karaktär. Med i marknaden skulle tas även jordbruksprodukter, industriellt bearbetade livsmedel och fiskeprodukter. I maj månad lyckades samarbetsutskottet, det gemensamma utredningsorganet, knyta samman en teknisk lösning för industriprodukterna. Det skedde genom icke obetydliga eftergifter från svensk sida. I den yttre tullmuren föreslogs en rad höjningar, som på några enstaka punkter var betydelse. I fråga om den interna tullavvecklingen förlängdes övergångstider liksom anpassningen till den externa tullnivån. För textilområdet förordades övergångsanordningar av speciell natur. Jordbruks- och fiskeprodukterna hänsköts till ett nytt ministermöte. Under tiden hade utvecklingen ridit förbi den nordiska tullunionen. Efter frihandelsförhandlingarnas sammanbrott återstod för De yttre sju att finna former för en reducering av sexstatsunionens diskrimineringseffekt. Både i politiska kretsar och inom de berörda ländernas industriförbund växte tanken fram på någon form av ”han- 73