delsklubb”, dock utan sexstatsländernas politiska inriktning. Frågan diskuterades i början av året vid ett sammanträffande i Stockholm mellan brittiska industriförbundets ordförande, sir Hugh Beaver, dess verkställande direktör, sir Norman Kipping, samt styrelsen i Sveriges industriförbund. Den togs vidare upp vid ett nordiskt industriförbundsmöte i Köpenhamn, där Finland liksom tidigare i sådana frågor hade observatörens roll. Målet blev en handelsklubb med liberalare in-trädesvillkor än sexstatsunionen, som i bästa fall skulle bli en början till en uppgörelse med denna. Även de politiska instanserna aktualiserade frå- gan. Dåvarande brittiske ministern för europeiska samarbetsfrågor, Maudling, besökte bl. a. handelsminister Lange i Stockholm. Ämbetsmän från De sju höll ett slutet möte i Oslo. De träffades ånyo i Stockholm, varvid man enades om att till sina regeringar framföra förslag om en samverkan i syfte att sinsemellan reducera han-delshindren. Den svenske chefsdelegaten Hubert de Besche, sedermera den sammanhållande och ledande kraften under förhandlingarna, fick i uppdrag att sondera terrängen. Man ville inte ge en startsignal utan att vara någorlunda säker på framgång. Inbjudan från Sverige Sverige kunde så den 27 maj inbjuda de sex övriga länderna till underhandlingar om möjligheterna att skapa ett frihandelsområde mellan De yttre sju. Opinionen var ännu inte enhällig. Särskilt inom Danmark var tveksamheten stor; en betydande grupp ansåg det med hänsyn till jordbrukets ställning till och med nödvändigt att undersöka möjligheterna till inträde i sexstatsunionen, och andra ville inte oroa denna genom ett deltagande i ett annat marknadsområde. Utrikesminister Krag besökte i sammanhanget Bryssel för att diskutera ett uppslag med sin belgiske kollega. Danskarna tänkte sig att de ”sex små”, d. v. s. de skandinaviska länderna från den yttre och Beneluxtrion från den inre marknadsgruppen, genom ett initiativ skulle söka få i gång nya förhandlingar med De sex. Något allvarligt försök gjordes dock inte. I stället började De yttre sju i Saltsjöbaden den 1 juni på expertplanet dra upp riktlinjerna för ett frihandelsområde. Redan den 13 juli var arbetet klart. Även om ett danskt deltagande ännu syntes ovisst — jordbruksförhandlingar med England skulle bli avgörande — var enigheten stor. Experterna syftade till ett frihandelsområde med mycket liberala villkor, men så konstruerat att framtida förhandlingar med De sex inom OEEC underlättades. Genom en kraftig tullsänkning de sju länderna emellan den 1 juli 1960, 20 procent, skulle man hinna i fatt sex-statsgruppen och sedan följa dess takt i tullsänkningarna sinsemellan. För den svåra ursprungsfrågan förutsattes relativt enkla bestämmelser. Danmark skulle särförhandla med England och Sverige om jordbruksexporten. En rad viktiga avgöranden följde expertmötet. Den svenska utrikesnämnden ställde sig bakom regeringen. Vid ett nordiskt ministermöte i Kungälv den 10—11 juli löstes i princip den danska jordbruksexporten till Sverige inom ramen för ett blivande sjustatsavtal. Sverige förklarade sig villigt att till Danmark överföra 60 procent av införselavgifterna på vissa jordbruksprodukter, ett belopp på 10—12 miljoner. Även de dansk-engelska förhandlingarna gav positivt resultat. Den 11—12 hölls ett nordiskt regeringsmöte i Kungälv. Förslaget till en nordisk tullunion lä- des åt sidan. I stället förutsattes ett vidgat nordiskt ekonomiskt samarbete genom ett permanent ministerråd. För Finland stod den nordiska marknaden alltjämt som den bästa lösningen, även om antydningar om intresse för sjustats-marknaden inte saknades. Ett nytt ministermöte skulle hållas innan De sjus ministrar träffades i Saltsjöbaden den 20—21 juli. Efter Kungälv löstes också de danska problemen. De tre regeringspartierna, socialdemokraterna, radikalerna och rättsförbundet, röstade för, medan de två stora oppositionspartierna, venstre och konservativa, lade ned sina röster. Ministermötet i Saltsjöbaden Ministermötet i Saltsjöbaden hölls under handelsminister Langes ordförandeskap. Följande ministrar deltog: Danmark: utrikesminister Krag, ekonomiminister Dahlgaard. Norge: handelsminister Skaug och finansminister Bratteli. Sverige: handelsminister Lange och jordbruksminister Netzén. Storbritannien: finansminister Heathcoat-Amory och ministern för europeiska samarbetsfrågor Maudling. Schweiz: utrikesminister Petitpierre, ekonomiminister Holenstein. Österrike: utrikesminister Kreisky, handelsminister Bock. Portugal: handelsminister de Oliviera. 74