KRUSJTJEV OCH NORDEN Av redaktör SVEN BERGER Islutet av februari 1959 inbjöd den svenska regeringen Sovjetunionens ministerpresident Nikita Krusjtjev till ett besök i Sverige, förslagsvis i mitten av augusti. Denne accepterade och antog samtidiga inbjudningar till Danmark och Norge. De tre skandinaviska staterna hade redan i maj 1956 inviterat dåvarande ryske regeringschefen Bulganin och förste partisekreterare Krusjtjev. Dessa inbjudningar hade följt på besök i Sovjetunionen tidigare samma år av statsministrarna Erlander, H. C. Hansen och E. Gerhardsen. Bulganins och Krusjtjevs svarsvisiter avsågs äga rum våren 1957, men sedan ryska trupper på hösten 1956 krossat folkresningen i Ungern — ett brutalt ingripande, som en enhällig opinion i Norden starkt reagerat mot, — hade det ryska besöket förklarats inaktuellt. Frågan hade åter tagits upp mellan de skandinaviska regeringarna vid Nordiska rådets möte i Oslo i november 1958, och nu hade man gjort slag i saken. I juni antog Krusjtjev också en inbjudan att besöka Finland på återresan till Sovjetunionen. Under fem dagars vistelse i Sverige skulle den ryske gästen bo på Haga slott. Han skulle åtföljas av sin maka, vidare av bl. a. utrikesminister A. Gromyko och förre ryske ambassadören i Sverige, K. Rodionov. I början av juli kom generalmajor Zacharov från Sovjetunionens säkerhetstjänst och protokollchefen i ryska UD Molotjkov till Stockholm och underrättade sig om säkerhets- och protokollfrågor. Krusjtjev, som först skulle besöka Danmark, skulle anlända till Stockholm den 15 augusti ombord på ryska kryssaren Sverdlovsk. Förutom överläggningar med statsminister Erlander och utrikesminister Undén hade man planerat besök på industrier och institutioner, middagar och mottagningar samt en dags besök i Skåne. Den 19 augusti skulle ryssarna flyga till Göteborg och fortsätta till Oslo med ”Sverdlovsk”. I vida svenska kretsar var man illa berörd av tanken på det förestående besöket. Man hyste samma betänkligheter som tidigare, bottnande i djup motvilja mot en regim, som systematiskt tillämpat vålds- och förtrycksmetoder, inte minst mot främmande folk. Vid utrikesdebatten i riksdagen i mars kritiserade i synnerhet högerledaren Jarl Hjalmarson skarpt regeringens inbjudan till Krusjtjev. I maj bildades i Stockholm en kommitté, som förberedde opinionsmöten och appeller i augusti, en manifestation för det fria samhällsskicket. Krusjtjevbesöket borde inte få passera enbart som en statlig-diplomatisk affär, ansåg initiativtagarna, bland vilka märktes prof. Birger Ner-man, fru Ellen Hagen, rektor Gillis Hammar och författaren Ture Nerman. Vid ett planerat möte i Konserthuset skulle även högerledaren medverka. Senare bildades ytterligare en ”augustikommitté” med representanter för 22 flyktingorganisationer i Sverige. Den 19 juli inträffade en plötslig vändning. Krusjtjev inställde sin skandinaviska resa, likaså besöket i Finland. I ett memorandum till den svenska regeringen beklagade sig sovjetregeringen över att flera svenskar i framträdande ställning, bl. a. hrr Hjalmarson och Ohlin, förre överbefälhavaren general Jung och prof. Herbert Tingsten, samt flera tidningar, såsom Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och Svenska Dagbladet, visat en som det hette fientlig inställning. Sovjetregeringen uttryckte också sin förvåning över att den svenska regeringen ”inte ansett det nödvändigt att motverka en kampanj av sådant slag som den, vilken fördes i Sverige i samband med det förestående statsbesöket”. Vidare hette det på tal om inhiberandet av besöket: ”Att företaga en resa blott för att göra svarsbesök av protokollär natur är knappast ändamålsenligt . .. Ett dylikt statsbesök måste ha en bestämd politisk betydelse. Blott under en sådan förutsättning har det någon mening”. Sovjetregeringens memorandum slutade likväl med en förhoppning att frågan om besöket skulle kunna tagas upp igen senare, kanske efter ett år. 77