Förlikning i stor arvstvist o En arvsprocess som såg ut att bli den i fråga om arvssumman största i vårt land hade seglat upp redan 1958 och kom till avgörande först året därpå. Det gällde fröken Maggie Stephens’ testamente, enligt vilket större delen av hennes kvarlåtenskap på godset Älshult skulle gå till hennes läkare docent Fredrik Koch, Kristianstad. Den avlidnas syster fröken Florence Stephens och fru Mary Stephens överklagade emellertid testamentet och lät förstå att docenten på olika sätt skulle ha förmått deras syster att testamentera förmögenheten till honom. Docenten hävdade att om testamentet tillkommit i laga ordning, borde även systrarna respektera det. Om testamentet däremot var olagligt, ville Koch inte ha vad som tillagts honom. Han hemställde hos rätten att systrarnas klagomål skulle ogillas. Efter en rad underhandlingar träffades emellertid en förlikning mellan parterna kort innan processen skulle ha inletts på hösten 1959. Förlikningen gick i korthet ut på att docent Koch bildar en stiftelse av Maggie Stephens gods Älshult med ändamål att främja medicinsk forskning. Dessutom fick Florence och Mary Stephens ytterligare belopp och värden till cirka 185 009 kr. vardera utöver tili dem testamenterade 100 000 kr. För docent Koch blev det kvar drygt tre av de ursprungliga sex miljoner kronorna. fru Lind om livet. Han häktades den 10 juli av Östernärkes domsagas häradsrätt med hovrättsassessor Ulf Nordenson som särskilt förordnad ordförande då och i den följande processen. Möller, som bestämt förnekade anklagelserna, hölls häktad ännu efter det att landsfogde Henrik Enhörning åtalat honom och han den 28 oktober inställdes till rättegången, som ägde rum i tingshuset i Hallsberg och pågick till 11 januari 1960. Under processen, som omfattade över 160 vittnesmål och varade 34 sessions-dagar, hävdade åklagaren att han ansåg sig ha bevisat att Möller saknar alibi för timmen närmast efter fru Linds försvinnande, att Möller talat med fru Lind på lasarettet, bjudit henne på skjuts, träffat henne och tagit upp henne i en grön lastbil, tillhörig fiskhandlare Hj. Mellgren i Örebro, på den färd till Nybble— Granhammar-området söder om Örebro, vilken blivit hennes sista. Där någonstans har Möller enligt åklagaren bragt fru Lind om livet. Brottsplatsen kunde ej anträffas. Motivet har enligt åklagaren haft sexuell bakgrund. Han betecknade den åtalade som en till naturen rå, brutal och hänsynslös människa med bestående polygamt intresse och aktivitet för att få kontakt med kvinnor. Sitt ansvars-yrkande ändrade åklagaren emellertid från i första hand mord till dråp, då morduppsåt ej kunde bevisas. Det är, sade åklagaren, ställt utom varje tvivel att gärningen förövats av Möller, och utrymme finns ej för någon annan gärningsman. Åklagaren yrkade på livstidsstraff för Möller och hemställde om att den åtalade skulle sinnesundersökas. Olle Möllers offentlige försvarare, advokat Einar van de Veide, yrkade att Möller skulle frikännas från allt ansvar i målet samt försättas på fri fot. Advokaten fann det ej bevisat att gärningsmannen var att finna bland dem som besökt ortopediska kliniken eller att det utretts att fru Lind åkt med Möller efter sjukhusbesöket. Beträffande de vittnen som sade sig ha sett den gröna fiskbilen i Nybbleom-rådet sade advokaten att hela den historien var en ren myt. Ej heller hade åklagaren lyckats visa att brottsplatsen är en annan än fyndplatsen i Dylta. Åklagaren har ej, ansåg försvararen vidare, kunnat ange något motiv, ej visa något mordvapen eller annat tekniskt bevis. Man måste vara mycket restriktiv vid bedömningen av vittnesbevisningen, underströk advokaten flera gånger under sin plädering och påpekade att vittnena kunde ha suggererats av kunskapen om Möllers förflutna eller av den utlysta belöningen. Han vände sig också mot åklagarens rubricering av brottet och hävdade att man borde välja en lindrigare sådan. Möller motsatte sig slutligen stor sinnesundersökning. Rätten avslog efter en kort överläggning Möllers begäran om frigivning. Domen skulle avkunnas den 11 februari 1960. 210