differentiering är praktiskt genomförbar. Men den har heller inte bevisat, att en organisatorisk uppdelning från och med klass 7 är nödvändig. Det saknas med andra ord alltjämt tillräckligt underlag för en bedömning av en lämplig utformning av högstadiets differentiering. Mot bakgrunden härav är den offentliga diskussion som flammade upp kring differentie-ringsproblemen redan i början av året och innan 1 O-årsrapporten förelåg, intressant. Lika litet som den praktiska försöksverksamheten förmått ge något svar på frågan när och hur differentieringen skall genomföras kunde dessa väsentligen teoretiska diskussioner göra det; de gav emellertid det beskedet att enhetsskolans mest intensiva tillskyndare står i huvudsak kvar på sin ursprungliga ståndpunkt, att differentieringen skall uppskjutas till det nionde skolåret. Det erfaren-hetsmässiga underlag, som redovisats till stöd för denna uppfattning, är den modifierade form av skolkommissionens högstadium, som går under namnet österåkerssystemet och som just innebär odifferentierade avdelningar i klasserna 7 och 8 ehuru med den kompletteringen, att man har nivågruppering i engelska, matematik och fysik. I vilken utsträckning detta system verkligen erbjuder en lösning hör framtiden till — under 1959 har liknande försök inletts i ytterligare 17 skoldistrikt. Men så mycket är säkert, den omdaning av landets skolsystem, som nu pågått under ett antal år, fortsätter i oförminskad takt. Från och med höstterminen 1959 är försöks-distriktens antal 217 och av dessa har 16 nått upp till högstadiet. I allt är det omkring 300 000 av landets skolpliktiga elever som nu går i en-hetsskola. Samtidigt med denna utveckling har Kungl. Maj:t haft att ta ställning till realskolestadiets ordnande under övergångstiden före enhetsskolans genomförande i ett åttiotal kommuner, av vilka 58 får behålla sin organisation oförändrad. I allmänhet är det fråga om 4-åriga mindre realskolor, som i vissa fall kompletterats med en 3-årig linje. I endast fem av de kommuner, som får bibehålla sin organisation, har man för närvarande femårig realskola och sjuårig flickskola, nämligen Oskarshamn, Strängnäs, Visby, Vänersborg och Västervik. Under 1950-talet har intresset för skolan varit väsentligen inriktat på skolphkts-tidens skolformer — det har varit ett socialt och pedagogiskt intresse parat med ett behov av organisatoriska lösningar, som skulle möjliggöra för de växande årskullarna att få den utbildning de önskade. Nu står de stora årskullarna snart vid gymnasiets portar och det kommer otvivelaktigt att visa sig att dessa — liksom realskolans — är för trånga. Statsmakterna och våra skolmyndigheter har varit medvetna härom. Redan för fyra år sedan gjorde skolöverstyrelsens planeringskommitté för de stora årskullarna vissa framräkningar, som utmynnade i två alternativ för tillströmningen till gymnasiet. Skolöverstyrelsen har nu verkställt en mera ingående utredning om gymnasieorganisationens omfattning fram till 1965. Man räknar med att antalet elever i de tre högsta ringarna utanför stockholmsområdet kommer att öka från cirka 20 400 år 1956 till cirka 38 900 år 1965. För Storstockholm har man 1965 räknat med 11 000 gymnasister, alltså totalt omkring 50 000 elever. Samtidigt beräknas fackgymnasiernas, handelsgymnasiernas och de tekniska gymnasiernas, elevantal bli fördubblat och 1965 uppgå till över 15 000. För att möta denna elevtillströmning har man i utredningen räknat med såväl upprättande av nya gymnasieenheter på redan existerande eller nya gymnasieorter som utvidgning av befintliga gymnasier. Utredningen förutser, att det inte kommer att bli möjligt att tillgodose det växande lokalbehovet genom nybyggnad av permanenta lokaler, utan andra — i och för sig mindre tillfredsställande — lösningar kan bli nödvändiga. Men frågan om gymnasiets expansion är icke blott ett byggnadsproblem, en ekonomisk fråga. Däri rymmes också ett personalproblem — bristen på kompetenta lärare, framför allt i naturvetenskapliga ämnen. Detta senare har skolöverstyrelsen funnit vara ett så betydande problem, att det bör få bli föremål för en särskild utredning. Slutligen har skolöverstyrelsen understrukit, att vad den presenterat i sin utredning är efterfrågan på gymnasieutbildning från elevers och föräldrars sida. En helt annan sak är samhällets och inte minst näringslivets behov av gymnasieutbildad arbetskraft av olika slag; även detta problem har man ansett böra penetreras så att man icke plöts ligt står med ett betydande utbud av arbetskraft, som inte vinner efterfrågan. Samtidigt som man på detta sätt har försökt skapa sig en bild av den mera ”spontana” gym-nasietillströmningen under de närmaste åren, har skolöverstyrelsen genom en annan utredning undersökt gymnasistfrekvensen i glesbygderna och som väntat har denna visat sig vara påtagligt låg inom de två undersökta områdena, Lappland och Tornedalen. Rimligen bör där således finnas en viss begåvningsreserv och det har varit utredningens uppgift att finna utvägar, som gör det möjligt att bereda ungdomarna i glesbygderna — och dit räknas inte bara de nämnda norr-landsområdena utan över huvud områden, som saknar tillräckligt befolkningsunderlag för ett vanligt gymnasium — ökad tillgång till gymnasial utbildning på hemorten eller i dess närhet. Som en följd av utredningen kan man räkna med en utvidgad verksamhet för korrespondensgymnasier i samarbete med korrespondensinstitut. Likaså kommer frågan om preparandkurser för studentexamen — närmast i Nordsverige — för elever, 245