att USA, Storbritannien och Frankrike inom ett halvt år från detta datum skulle samtycka till att Västberlin blev en demilitariserad ”fri stad”. De tre västmakterna hade vägrat att uppge sina på klara överenskommelser grundade rättigheter i Berlin, inklusive fria förbindelser med staden via östtyskt territorium. De höll på sina positioner i eget intresse och ville inte svika Västberlins tappra befolkning. Dock hade de i samråd med alla bundsförvanterna inom NATO förklarat sig beredda att förhandla med Sovjetunionen under förutsättning att hela den tyska frågan sattes på dagordningen. Krusjtjev utmålade den Berlinkris han själv framkallat som explosiv — som en fara för världsfreden. Äter hotade han att avsluta en separatfred med Östtyskland. När ”fristen” på ett halvt år utgick den 27 maj vidtog ryssarna dock inte några ensidiga åtgärder för att ändra de rådande förhållandena i Berlin, fastän de förut bl. a. hade sagt att de kunde komma att överlämna sin zon i staden till den östtyska lydstaten. Vid denna tidpunkt pågick utrikesministermötet i Genève, som hade börjat den 11 maj och som fortsatte till den 5 augusti med ett tre veckors avbrott från den 20 juni. Huvudpersonerna vid dessa förhandlingar var den nye amerikanske utrikesministern Herter och hans brittiska och franska kolleger Lloyd och Couve de Murville samt den ryske utrikesministern Gromyko. Även de väst-och östtyska utrikesministrarna von Brentano och Bolz deltog. Att de bägge fick vara med innebar en viss eftergift från västsidan, som ständigt hade vägrat att erkänna den östtyska staten. De två tyska delegationerna hade dock endast rådgivande funktioner. I Genève framfördes från ömse håll förslag om hela det tyska problemet. Västmakterna hade samlat sina i en ”paketplan”. I denna föreslogs återförening av Tyskland i fyra etapper, vidare riktlinjer för kontrollerad nedrustning i Europa och eventuella smärre förändringar i Berlins status. I alla fundamentala frågor intog västmakterna en fast ståndpunkt. De vidhöll kravet på fria val i Tyskland före dess återförening och rätt för en alltysk regering att bevara NATO-alliansen. Vidare avvisade de åter en ensidig rysk uppsägning av 1945 års fyrmaktsavtal om Berlin och vägrade att förhandla under hot eller påtryckning. Sovjetunionen upprepade väsentligen sina tidigare krav om Tysklandsproblemet i dess helhet. Under dessa förhållanden kunde man endast konstatera, att planerna var oförenliga. Man sökte därefter förgäves vid en serie slutna sammanträden mellan utrikesministrarna att uppnå ett provisoriskt avtal enbart om Berlin. Ryssarna sade sig nu kunna gå med på 18 månaders förlängning av den rådande ordningen i Berlin, men de förutsatte att västmakterna skulle minska sina trupper i staden till rent symboliska styrkor och i stort sett acceptera Krusjtjevs plan efter utgången av den nya ”fristen”. Krusjtjev själv hade ingalunda varit utrikespolitiskt overksam, medan han låtit Gromyko på minutiösa instruktioner bedriva den ryska njet-politiken i Genève. Sovjetledaren hade vid ett långt besök i vasallstaten Albanien fört en kampanj med krav på en raket- och kärnvapenfri zon i Balkanregionen. Något senare hade han tillsammans med de polska och östtyska kommunistregimerna propagerat för en zon av samma slag kring ”Östersjön, fredens hav”. (Se artikeln President Eisenhower (med en modell av sovjetemblemet i månraketen Lunik II) och ryske regeringschefen Krusjtjev vid dennes besök i Washington. Till höger ryske utrikesministern Gromyko. 345