De fyra stora i Genève. Från vänster den brittiske utrikesministern Selwyn Lloyd, den franske M. /Couve de Murville, den amerikanske Chr. Herter och längst till höger den ryske A. Gromyko. Mellan Herter och Gromyko schweiziske utrikesministern M. Petitpierre, värden vid den lunch, där bilden togs. Krusjtjev och Norden, sid. 77.) Sovjetunionen själv hade fortsatt att rusta sig med nya nukleära vapen och interkontinentala raketer och briljerade 1959 med perfekta rymdsatellitexperiment, som indirekt hade militär betydelse. USA hade i sin egenskap av västalliansens ledare vidhållit den ståndpunkten att en toppkonferens mellan regeringscheferna ej borde hållas förrän diplomaterna och utrikesministarna uppnått vissa framsteg. Men Storbritannien hade valt en mera tänjbar taktik och förordat förhandlingar med Moskva utan att nödvändigt insistera på förhandsvillkor. På eftervintern besökte premier-minister Macmillan Sovjetunionen. Denna sonde ring gav ett föga uppmuntrande intryck, men Macmillan tillrådde ändå fyrmaktskontakt på högsta nivå. Macmillan besökte efter Sovjetresan Washington, Paris och Bonn. Han framförde tanken på inte ett utan en serie toppmöten, vilka kanske skulle kunna vidmakthålla en relativ avspänning och bana väg för fredliga konfliktlösningar. Västtysklands förbundskansler Adenauer misstrodde dessa ideer. Han fruktade att tyska intressen kunde komma i farozonen och fick visst stöd av Frankrikes president de Gaulle, som för egen del var reserverad av den anledningen att amerikanerna och britterna i hans ögon hade nonchalerat Frankrikes stormaktsanspråk. Trots Genève-underhandlingarnas negativa förlopp gjorde den amerikanska statsledningen en förvånande taktisk omsvängning. President Eisenhower, som efter utrikesminister Dulles’ död i maj hade ökat sin personliga aktivitet, inbjöd Krusjtjev till USA. Denne accepterade prompt; här förverkligades i viss grad den i Moskva omhuldade tanken på direkta förhandlingar mellan ”de två enda verkliga stormakterna”. Eisenhower var emellertid angelägen att visa, att han ej ämnade åsidosätta bundsförvanternas intressen. Innan den ryske gästen infann sig i Amerika företog Eisenhower en bejublad resa till Bonn, London och Paris. Man kunde dock inte dölja att regeringarna hade svårt att precisera en gemensam linje gentemot Sovjetunionen. Krusjtjev besökte USA under andra hälften av september. Hans offentliga framträdanden fick starka inslag av politisk show, men han hade också några hetsiga 346