sammanstötningar med frispråkiga politiker och arbetarledare. Krusjtjev talade i FN:s generalförsamling och överläde sedan med Eisenhower i Camp David i Marylandbergen. Kontentan blev en gemensam förklaring att Berlin- och Tysk-landsfrågorna åter borde behandlas vid en fyrmaktskonferens. USA gav så till vida en klarsignal, och Sovjetunionen satte ej längre någon bestämd tidsgräns i Berlin-frågan. Eisenhower och Macmillan var beredda till en toppkonferens inom få månader, men de Gaulle slog till bromsen. Han inbjöd Krusjtjev till en visit i Frankrike i mars 1960 och denne accepterade. I december möttes Eisenhower, de Gaulle, Macmillan och Adenauer i Paris. De bekymrades bl. a. av slitningar inom NATO till följd av franska försvarspolitiska åtgärder, som divergerade med alliansens ritningar. Denna kontrovers kunde inte redas upp. I övrigt blev det enda vä sentliga resultatet att Krusjtjev inbjöds till en toppkonferens i Paris 1960. Sovjetledaren accepterade. Något senare enades man om att öppna konferensen den 16 maj. Före ”västtoppmötet” i Paris i december hade Eisenhower vunnit väldig publikframgång vid en goodwillresa till Italien, Vatikanstaten, Turkiet, Afghanistan, Pakistan, Indien, Persien, Grekland och Tunisien. På vägen hem från Paris gjorde han korta uppehåll i Spanien och Marocko. Kärnvapenproven och nedrustningsfrågan En månad efter avslutandet av utrikesministermötena i Genève tillkännagav USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen officiellt, att de kommit överens om att åter förhandla om nedrustningsförslag. För detta ändamål skulle man upprätta en tiomaktskommitté med representanter för fem västmakter och fem öst-blocksstater. Till medlemmar vid sidan av de tre stora västmakterna utsågs Italien och Kanada, vilka samtyckte. Sovjetunionen skulle assisteras av Bulgarien, Polen, Rumänien och Tjeckoslovakien. President Eisenhower och premierminister Macmillan på gott humör. Bilden togs, då presidenten i augusti besökte London på sin rundresa i Västeuropa. 347