Ryske förste vice regeringschefen Frol Koslov anlägger den populära stilen vid besök i en amerikansk snabbköpsbutik. (Se utrikeskronologien 28/6.) En flerårig serie tidigare förhandlingar i nedrustningsfrågan hade slutat med dödläge 1957. De hade förts inom FN:s nedrustningskommis-sion och inom dess underutskott. Dessa organ hade sedan bojkottats av Sovjetunionen. Samma år hade ryssarna vid FN:s höstsession begärt att nedrustningskommissionen, som bestått av representanter för 11 stater, skulle utvidgas till att omfatta alla FN-medlemmarna. Västmakterna hade motsatt sig detta och genomdrivit ett motförslag om ökning av kommissionen till 25 stater. Sovjetunionen hade dock fortfarande vägrat samarbeta, och 1958 fattade generalförsamlingen ett beslut, som praktiskt taget uppfyllde det ryska kravet. Därmed blev nedrustningskommissionen enbart ett debattforum. Det nu beslutade upprättandet av en kommission med begränsat antal medlemmar betecknade åtminstone förhandlingstekniskt ett framsteg. Vid sin session på hösten 1959 godkände generalförsamlingen stormakternas initiativ samt beslöt enhälligt hänskjuta alla nedrustningsförslag till tiomaktsorganet, som skulle börja sin verksamhet i Geneve i mars 1960. Från rysk sida fördes 1959 en delvis stark propagandabetonad kampanj i denna fråga. Då Krusjtjev vid sitt USA-besök i september talade i FN, föreslog han allmän och total avrustning i tre etapper, som tillsammans skulle omfatta fyra år. Denna plan fick prioritet på dagordningen i FN:s generalförsamling, men ryssarna lämnade inte några preciserade förslag, som kunde rubba västmakternas invändningar, främst grun dade på kravet om betryggande internationell kontroll. Indirekt medgav Krusjtjev, att han inte väntade att motparten skulle ta förslaget om av-rustning som ett allvarligt menat bud. Redan vid framträdandet i FN lät han förstå, att Sovjetunionen alternativt var redo att diskutera förslag om partiella nedrustningsåtgärder. Med vissa avbrott fortsatte under 1959 den konferens i Genève, som ”atommakterna” USA, Storbritannien och Sovjetunionen hade inlett den 31 oktober 1958 och som gällde ett fördrag om inställande av kärnvapenproven. Vid förhandlingarna antogs en rad artiklar i ett fördragsutkast, men frågan om ett internationellt kontrollsystem förblev som väntat starkt omstridd. Vidare hölls på begäran av USA en rad nya möten mellan tekniska experter. Detta hade enligt amerikanernas uppfattning blivit nödvändigt, enär den nukleära vapenteknikens oavbrutna utveckling medfört oförutsedda svårigheter att påvisa kärnvapenprov på höga höjder och under jordytan. Den 29 december meddelade president Eisen-hower, att det amerikanska stoppet för kärnvapenprov skulle upprätthållas efter årsskiftet, dock inte — till skillnad från vad tidigare varit fallet — för bestämd tid. Hans regering förbehöll sig att när som helst återupptaga proven efter varsel till övriga makter. Frankrike förberedde prov i Sahara med en egen atombomb, och en FN-resolution, i vilken de Gaulle-regeringen uppmanades avstå från sådana försök, beaktades ej i Paris, där man ansåg att saken var av vital betydelse. 348