Kanslersfejd i Bonn Den västtyska förbundsrepubliken valde 1959 ny president. Under förspelet till detta i och för sig inte synnerligen viktiga avgörande, utbröt en häftig strid inom det stora regeringspartiet, Kristligt demokratiska unionen (CDU). I februari utsåg den inre kretsen i CDU vicekanslern och ekonomiministern Lud-wig Erhard till partiets presidentkandidat. Han avböjde. Han stod mitt i den aktiva politiken och hade inte minsta lust att lämna denna. I april överraskade Adenauer hela världen. Han hade i samråd med partistyrelsen beslutat att själv kandidera som efterträdare till den avgående statschefen Theodor Heuss. Förbundskanslern lät likväl förstå, att han ingalunda ämnade nöja sig med en representativ roll. I juni följde en ny, ännu mera uppseendeväckande vändning i Bonn. Adenauer tog plötsligt tillbaka sitt beslut. Han hade förordat finansministern Franz Etzel som ny förbundskansler efter valet. Flertalet medlemmar av partiets förbundsdags-grupp hade däremot låtit förstå, att de hellre ville ha Erhard på denna post. Motståndet hade gjort den gamle kanslern förtörnad. Han syntes dessutom befara, att de förhandlingar, som inletts mellan väst och öst, skulle kunna skada Västtysklands intressen. Erhard kände sig träffad av Adenauers helomvändning och ännu mer av åtföljande kommentarer. Under några veckor rådde öppen schism mellan honom och Adenauer. Heinrich Lübke, Västtysklands nye president. Partiet kom dock ganska snart över krisen och nominerade i stället jordbruksministern Heinrich Lübke, en dugande politiker av fackmannatyp, som inte varit inblandad i konflikten. Lübke valdes till president den 1 juli. (Se utrikeskronolo-gien 5/6.) General de Gaulle och Algeriet Den 16 september 1959 tog Frankrikes president, general Charles de Gaulle, ett djärvt steg. Han deklarerade närmare sin politik i fråga om Algeriets framtid och ställde upp tre olika alternativ. De innebar: 1) Fullständigt oberoende av Frankrike, 2) självstyrelse i nära samverkan med Frankrike, 3) anslutning till Frankrike. Det märkligaste var givetvis att de Gaulle i alternativ 1 principiellt erkände den algeriska folkmajoritetens nationella självbestämmanderätt. Presidentens utfästelser var dock förknippade med bestämda villkor. Han begärde liksom tidigare, att den algeriska Nationella befrielsefronten (FLN) skulle gå med på ”en de tappras fred” — en omskrivning för hans krav på ett vapenstillestånd, som i första hand skulle ha rent militär karaktär. Efter eld upphör fordrade han en fyra års lugn övergångstid,som skulle visa om Algeriet blivit moget för en folkomröstning och fria val — under franska arméns beskydd. Redan som chef för den provisoriska regeringen från juni 1958 hade de Gaulle låtit förstå, att han tog sikte på politiska reformer i Algeriet. Han hade dock länge manövrerat försiktigt, främst av den anledningen att huvuddelen av den europeiska befolkningen i Algeriet och många sympatisörer inom den franska armén vidhållit krav på ”integration”, det vill säga samhörighet med Frankrike under alla omständigheter. Den franska majrevolten 1958 i Alger hade inte i första hand haft till mål att få till stånd en ny regim under de Gaulle. Det väsentliga syftet hade varit att bevara banden mellan Algeriet och Frankrike. När sedan ropet ”de Gaulle till makten!” hade höjts i Alger, skenbart spontant men i verkligheten på signal från militära och politiska kretsar, som fruktade en fascistisk revolution i Nordafrika eller en kommunistdominerad folkfront i Frankrike, ja då hade majoriteten av Algeriets fransmän instämt i kören. De hade satt sin lit till att de Gaulle skulle garantera en lösning enligt parollen ”Algeriet är franskt!” 349