Den algeriske rebelledaren Muhammed Ben Bella. (Se utrikeskronologien 20/11.) När de Gaulle nu på hösten 1959 fann tiden inne att ge mera bestämda besked om sina planer, så kunde man antaga, att han själv hoppades kunna förverkliga programförklaringens andra alternativ, självstyrelse för Algeriet men bevarad förening med Frankrike. Hur ställde sig FLN-rörelsen och dess ”exilregering” under Ferhat Abbas? Den tog fasta på de Gaulles erkännande av algeriernas självbestämmanderätt men avvisade i övrigt hans anbud. Först och främst upprepades kravet att även politiska frågor skulle tagas upp i direkt samband med stilleståndsförhand-lingar. Trots allt var kanske rebellfrontens män inte absolut eniga. Det fanns tecken på vissa meningsskiljaktigheter mellan extremister och moderata, men det var högeligen ovisst, om en sådan splittring eventuellt kunde fördjupas så att den fick politiska konsekvenser till Frankrikes fördel. Vad Frankrike angick kunde man ännu inte närmare bedöma de Gaulles utsikter att genomföra den relativt liberala nya given. En sak stod emellertid fullt klar: arméns lojala stöd var en nödvändig förutsättning, och de Gaulle vidtog efter hand omplaceringar nå en rad höga poster inom armén liksom också inom civilförvaltningen. I oktober godkände nationalförsamlingen med överväldigande majoritet 16 september-deklarationen. Extremisterna i Alger hade emellertid börjat agitera häftigt mot denna, och deras åsikter delades av vissa kretsar i Frankrike, bl. a. av Jacques Soustelle och många av dennes anhängare, som 1958 hade organiserat sig i det nya partiet Unionen för den nya republiken (UNR). Det fanns alltså motståndare till de Gaulles Algeriet-politik även inom regeringen. Till kritikerna sällade sig också några kända parlamentariker från den gamla regimens tid, bl. a. förre konseljpresidenten Bidault. Däremot syntes premierministern Michel Debré ha blivit ”omvänd”, fastän han tidigare varit utpräglad integralist. Vad de internationella reaktionerna på septemberdeklarationen beträffade, så kunde de Gaulle glädja sig åt ett gott mottagande bland Frankrikes allierade och vänner. President Eisenhower hade i förväg fått ett gynnsamt intryck av planerna vid sitt besök i Paris tidigt på hösten. När sedan FN:s generalförsamling i december röstade om en ”antifransk” resolution, framlagd av den asiatisk-afrikanska statsgruppen, nedlade USA-delegationen ändå sin röst, till stor besvikelse för franska regeringen, som hoppats på direkt amerikanskt stöd. Resolutionen innehöll ett yrkande på att Algeriet-konfliktens parter skulle inleda såväl militära som politiska förhandlingar. Den föll dock, i brist på erforderlig 2/3 majoritet i FN. Ett nytt Afrika framträder Inom stora delar av det ”svarta” Afrika tillväxte nationella rörelser överrumplande snabbt 1959. Folken i flertalet av kolonialmakternas återstående besittningar fick friheten inom räckhåll eller kunde räkna med vittgående medgivanden från de vitas sida. Utanför denna utveckling stod huvudsakligen Spaniens och Portugals kolonier. Omvandlingen kunde försiggå relativt friktionsfritt inom områden, där euro-peerna bestod endast av ett litet antal administratörer, militärer och tekniker. Maktöverlåtelsen eller besluten om politiska reformer förorsakade däremot mycket svåra problem i några kolonier, som har relativt betydande bofasta vita minoriteter med stora enskilda ekonomiska intressen. 350