President de Gaulle tillsammans med flertalet av regeringscheferna i de tolv autonoma afrikanska stater, som ingår i det franska samväldet. Mannen i vit dräkt är Kongos premierminister abbé Fulbert Youlou. Bilden togs vid ett möte i Paris i september. Den brittiska kolonien Nigeria var på väg till samma status som Ghana (löften om självständighet den 1 oktober 1960 bekräftades). I det från Bryssel styrda Belgiska Kongo, vars neger-befolkning helt saknat politiska rättigheter, uppflammade nationalismen med dramatisk styrka, och Belgiens regering nödgades tillmötesgå fri-hetskraven. Närmast avsåg den successiva politiska reformer på några års sikt, men inför en planerad rundabordskonferens i Bryssel på nyåret begärde de afrikanska ledarna självständighet för Kongo redan 1960. Med denna hastiga utveckling i Afrikas ”hjärta” började britterna förutse stora återverkningar i Kenya och i Centralafrikanska federationen (Federationen Rhodesia och Nyasaland). Inom den sistnämnda, egenartade politiska konstruktionen utgör det självstyrande Sydrhodesia kärnan — ett förhållandevis väl utvecklat land med en ganska stor bofast, jordägande europeisk befolkning. Nordrhodesia och Nyasaland däremot är brittiska protektorat, och i synnerhet i Nyasaland utgör europeerna en numerärt ytterst obetydlig grupp. Rhodesias vita innevånare hoppas, att Centralafrikanska federationen skall erkännas som en fri samväldesstat. Den tanken motsätter sig negrerna häftigt. De befarar en rasdiskriminering efter sydafrikanska mönster och kräver därför, att federationen skall upplösas, om Sydrhodesias anspråk på självständighet god-tages. I Nyasaland utbröt 1959 allvarliga oroligheter. Den brittiske guvernören införde undantagstillstånd och lät internera dr Hastings Banda, ledare för afrikanska nationalkongressen. Londonregeringen, som råkat mellan två eldar, tillsatte en stor kommission med uppgift att undersöka förhållandena inom Centralafrikanska federationen inför en bebådad författningskonferens 1960. Samtidigt förbereddes vittgående reformer för Kenya samt för Tanganyika. De nationella afrikanska rörelserna gjorde sig gällande med ökad styrka även inom de förutvarande franska kolonier, vilka 1958 i form av autonoma stater hade ingått i en fransk-afrikansk gemenskap (ett undantag var Guinea, som vid folkomröstningen samma år valt full självständighet). Nu reste ledarna i flera av dessa autonoma stater krav om oberoende, ehuru de alltjämt syntes vilja bevara en viss samverkan med Frankrike. I spetsen gick Senegal och förutvarande Franska Sudan, vilka sammanslutit sig till en federation med namnet Mali. President de Gaulle samtyckte preliminärt. Det av Frankrike administrerade mandatområdet Kamerun konstituerades vid årsskiftet 1959— 1960 som en självständig stat. I mandatområdet Brittiska Kamerun väntades en folkomröstning 1960 om anslutning till Nigeria eller till det självständiga Kamerun. Även det av Frankrike på uppdrag av FN förvaltade Togoland skulle 1960 bli en självständig stat. De mest klarsynta afrikanska ledarna insåg, att kontinentens uppdelning i en mängd skilda stater ur vissa synpunkter innebar en anakronism. Här liksom i den 351