Till vänster: Greklands premierminister K. Karamanlis intervjuas vid ankomsten till Zürichkonferen-sen om Cypern 5/2. (1 bakgrunden utrikesminister E. Averoff.) Till höger ses turkiske premierministern A. Menderes stiga ur flygplanet tillsammans med utrikesminister F. Zorlü. övriga världen kräver utvecklingen en samverkan inom hela regioner. Inte minst Ghanas premierminister Kwame Nkrumah omfattade panafrikanska ideal och propagerade för bildandet av unioner eller federationer. Kompromiss om Cypern Den fleråriga bittra konflikten om Cypern bilades 1959 genom en kompromiss mellan Storbritannien, Grekland och Turkiet samt cyprioternas politiska organisationer. Grekland och Turkiet hade i slutet av 1958 inlett en förberedande direkt kontakt med varandra (se SvD Å. 1958 sid. 344), och i februari 1959 höll de två staterna en konferens på neutral mark, i Zürich. Man utgick från att grekerna skulle avstå från kravet på Cyperns förening med Grekland (Enosis) och att turkarna skulle frångå sin begäran om öns delning. Från Zürich reste förhandlarna till London. Där hölls en rundabords-konferens mellan alla de tre berörda staterna samt grekiskcypriotiska och turkiskcypriotiska delegationer. Den 19 februari kom man överens om att Cypern efter ett år skulle bli självständig republik. Den nya statens säkerhet skulle garanteras gemensamt av Storbritannien, Grekland och Turkiet. Britterna skulle behålla två basområden på ön. Frågan om basernas storlek lämnades dock tills vidare oavgjord. I december valdes Makarios till republiken Cyperns president. Kutchuk blev vicepresident. Den turkiska minoriteten får 30 procent av platserna i regeringen och parlamentet. Cyperns invånare skall senare vid en folkomröstning ta ställning till frågan om republiken skall vara ansluten till det brittiska samväldet eller om den skall välja att stå utanför detta. Från Bagdad till Kairo En labil jämvikt syntes i stort sett råda i Mellersta östern 1959. Det allmänna intrycket av relativt lugn berodde dock delvis på en kontrastverkan efter de föregående årens våldsamma skakningar. Särskilt i Irak — skådeplatsen för en blodig revolution 1958 — var situationen fortfarande spänd. 352