Den irakiske revolutionsledaren, regeringschefen Abdul Karim el Kassem, hade ingripit mot kretsar, som agiterat för landets anslutning till Förenade arabrepubliken, men dessa beundrare av Nasser var alltjämt starka. I mars 1959 anstiftade de en revolt i Mosulområdet, som dock misslyckades. På den andra ytterlighets-sidan dominerade kommunisterna. Deras inflytande ökade under året. På revolutionens ettårsdag den 14 juli inträffade upplopp i Kirkuk — vid detta tillfälle uppträdde vänsterextremister som orosmakare. I september sårades regeringschefen vid ett attentat på öppen gata i Badgad och kunde lämna sjukhuset först efter två månader. Det ryska inflytandet i Bagdad ökades — vid en tidpunkt, då Nasser hade intagit en markerat antikommunistisk ståndpunkt. Hans hållning väckte missnöje i Moskva, men ryssarna undvek en brytning. De ville tydligen behålla flera olika strängar på bågen i sin Mellersta östern-politik. I juni fick Nasser ett Sovjetanbud om hjälp med den nya Assuandammens andra bygg-nadsetapp. Ryssarna hade redan tagit hand om finansieringen ach de tekniska sidorna av det väl- diga dammbyggets första etapp, och nu syntes de ha stora möjligheter att helt utestänga andra makter. Förenade arabrepubliken uppnådde 1959 också ett förmånligt avtal med Storbritannien om reglering av de finansiella och ekonomiska mellan-havanden, som varit svävande sedan Suezkanal-konflikten 1956. Diplomatiska förbindelser återupptogs London—Kairo. Mot årets slut kom Irak åter i förgrunden till följd av att Kassem skärpte sin politik såväl mot arabiska grannländer som mot Persien. Han drog upp en gammal tvist och krävde ett litet men viktigt landområde vid Schatt-el-Arab, helt nära den persiska oljestaden Abadan. Kina slår till i Tibet I mars slog det kommunistiska Kina till i Tibet för att helt underkuva detta land. Därmed fullbordades en erövring, som börjat 1950, då Mao Tse-tungs regim sänt en invasionsarmé mot den lamaitiska munkstaten. Dess unge härskare Dalai Lama hade flytt till Indien men snart återvänt till sin huvudstad Lhasa, sedan inkräktarna lovat respektera den tibetanska regeringens bestämmanderätt i inre angelägenheter. Deras utfästelse inskrevs 1951 i ett fördrag, enligt vilket Tibet blev en ”autonom region” inom folkrepubliken Kina. Kinas nye president Liu Shao-chi. (Se 18/4.) Kineserna hade haft svårigheter att helt besätta detta till större delen väglösa land. De hade också mött segt passivt motstånd från tibetaner-na, som vägrade uppge sin traditionella kultur. De politiska och sociala förhållandena hade sålunda befunnits vara otjänlig jordmån för socialisering, och 1957 hemkallades en del av de kinesiska politiska funktionärerna. Tibetanerna anade likväl, att Peking endast avvaktade ett lägligare tillfälle att låta en 1956 bildad ”förberedande kommitté för den autonoma regionen Tibet” genomföra en ”likriktning”. Vid flera tillfällen kom tibetanernas motståndsvilja till uttryck i lokala resningar, och i mars 1959 utbröt öppen revolt i själva Lhasa. Dalai Lama flydde åter till Indien. Kineserna drog till sig truppförstärkningar och slog ned upproret, som blossat upp även ute i landet. I Lhasa tillsattes en ny regim med den av kommunisterna influerade Panchen Lama som nominell chef. Indiens regering hade 1950 nöjt sig med lama protester inför övergreppet mot Tibet och hade sedan förutsatt att autonomifördraget skulle respekteras av Peking. Formellt betraktade Nehru även den nya aktionen som en inre kinesisk angelägenhet, men många indier reagerade så starkt mot kommunisternas brutala framfart att New Delhi-regeringen inte kunde underlåta att fördöma denna. Kinas regering svarade med häftiga anklagelser och påstod, att indier hade stått i maskopi med de tibetanska rebellerna. Dalai Lama vädjade till FN, vars generalförsamling dock endast kunde uttrycka sin ”allvarliga oro”. 23 353