nen var så invecklad och rik på möjligheter att man borde diskutera vad som skulle hända om en regeringskris inträffade. Högersvaret välkomnades i SvD och högerpressen i övrigt — ”detta länder partiledaren och riksdagshögern till heder” (Östersunds-Pos-ten) — med undantag för Nya Wermlands-Tidningen, som tyckte att hr Hjalmarson skulle ”kalmera den beskäftiga ivern och först skapa ett fait accompli... I dagens läge rör det sig endast om ett alternativt alternativ”. Den liberala pressen sökte omväxlande tyda högersvaret som en reträtt och som betydelselöst. Man skyndade sig att försäkra att någon mot högerpartiets modifikationer svarande glidning inte kunde företas från folkpartiets sida. Den förbittring i stället för tillfredsställelse som märktes i de folkpartistiska tidningarna föranledde SvD att fråga om hr Hjalmarsons uttalande kommit ”som ett streck i räkningen för vissa folkpartikretsar”. Med anledning av hr Ohlins svar konstaterade SvD att ”den partiledare som låter förstå att han är redo till samverkan men bara på egna villkor kan inte påräkna att bli tagen på allvar”. Om hr Hedlund hette det att han ”håller dörren öppen och litet till”. Kvällsposten (h) däremot var irriterad: ”Här är det inte fråga om skinnbyte utan om väljarnas berättigade krav på besked om var de har hr Hedlund, om den socialdemokratiska majoriteten brytes”. I socialdemokratisk press betonades svårigheterna för den borgerliga samverkan och Stock-holms-Tidningen sökte hävda att högern realiter inte gett avkall på sina krav. Västgöta-Demokraten tecknade med glädje de borgerliga partiledarna som de som vill hålla ihop ”därför att de så innerligt väl förstår att det är deras enda chans att kunna puffa undan socialdemokratien, men de vågar inte”. Efter samma mönster gick debatten vidare Andra kammarens nye talman Fridolf Thapper. hela våren och i slutet av april förklarade Dagens Nyheter (fp) att målet visserligen var regimskifte men att det inte behövdes en tre-partiregering. ”Det räcker gott med en minoritetsregering baserad på de båda mellanpartierna eller ett av dem.” T illäggspensionen Folkpartiet bedömdes tydligen av socialdemokraterna som den svagaste länken i den borgerliga kedjan och utsattes därför för omväxlande värme och kyla. Inviter till samarbete saknades inte. Folkpartiledaren hr Ohlin avvisade dem kategoriskt. I den liberala pressen var dock meningarna delade. Socialminister Torsten Nilsson slog däremot an den kyliga tonen och sökte misstänkliggöra partiets nya ställningstagande i ATP-frågan: ”Vem vet egentligen vad folkpartiet menar?” Det hjälpte inte att hr Ohlin förklarade: ”ATP:s system skall inte rivas upp och kan inte rivas upp. Folkpartiet går inte med i någon regering som sätter ATP i fara. Folkpartiet slår vakt om ATP, och de förbättringar vi kräver rubbar absolut inte dess grund”. Misstänkliggörandet fortsatte. Statsministern förklarade ett par dagar efter hr Ohlins deklaration: ”En av taktiska skäl vald ståndpunkt ger ingen styrka vid påfrestningar”. SvD konstaterade dock att ”klarare besked kan inte ges” och Skånska Dagbladet (cp) noterade nyktert att ”som situationen nu är blir ATP bestående”. Den 23 mars samverkade också socialdemokraterna och folkpartisterna till tryggande av 57