ATP. Med stora majoriteter röstade de ner de utredningskrav, som högerpartiet och centerpartiet vart för sig reserverat sig till förmån för och vilka gick ut på åtgärder för att möjliggöra övergång till frivilligförsäkring. Däremot var det nära att andra kammaren bifallit en utredning om liberalisering av återlånerätten. Den föll med 89 röster mot 93. I riksdagsdebatten förklarade hr Hjalmarson att oppositionens uppgift är att ”göra det omöjliga möjligt” och hr Wahlund (cp) påstod att hans parti stod ”orubbligt fast” vid linje 2. — SvD noterade att ”det inte finns några möjligheter att rubba ATP:s grundvalar, oavsett vad högerpartiet och centerpartiet tycker och yrkar. Ännu är det ’bara’ parlamentariska betingelser som omöjliggör ett upphävande av ATP ... men sedan den stora apparaten kommit i gång på allvar och utbetalningarna påbörjats kan ett upprivande av beslutet inte ifrågakomma av praktiska skäl.” Ungefär en månad senare meddelades att Arbetsgivareföreningen och Industritjänsteman-naförbundet funnit att utformningen av ATP-lagen och annan lagstiftning omöjliggjorde fortsatta förhandlingar om ett undantagssystem — sådana hade förts sedan föregående höst. I stället påbörjades förhandlingar om en samordning mellan industritjänstemännens dittillsvarande villkor och ATP. Kabinettsfråga Den 25 maj fick vårriksdagen den dramatiska tillspetsning som skulle kunnat göra ett regeringsskifte aktuellt. Statsminister Erlander såg sig nämligen ånyo tvingad att ställa kabinettsfråga på omsättningsskatten. Omedelbart därefter besegrades regeringen i andra kammaren med 115 röster mot 106, 2 avstod. I första kammaren, där socialdemokraterna har ensam majoritet, segrade den dock, varför frågan hän-sköts till gemensam votering ett par dagar senare. I denna segrade regeringen med 185 mot 182 på grund av att kommunisterna lade ner sina röster för att inte fälla den. Men även denna gång led regeringen nederlag i andra kammaren — 107—112. SvD kommenterade: ”Det är förödmjukande att regeringen skall vara beroende av en handfull kommunister då viktiga beslut skall fattas”. Samtidigt som omsättningsskattens och regeringens öde avgjordes beslöt riksdagen att ge köpmännen ersättning för arbetet med uppbörden. Eftersom kabinettsfrågan inte gällt denna ersättning, lade kommunisterna inte ner sina röster. Den beslöts därför med 189 röster mot 184 — i första kammaren 72—78 och i andra 117—106. Cirka 200 000 köpmän berördes av beslutet som Stockholms-Tidningen (s) betecknade som onödigt. Majdebatten Den allmänna ekonomiska debatt som föregick omröstningarna byggde dels på finansministerns kompletteringsproposition, som visade ett mindre reellt överskott på driftbudgeten och minskat upplåningsbehov på totalbudgeten, dels på de budgetalternativ som oppositionen presenterat i anslutning till propositionen. Dessa följde i stort sett de skisser som uppdragits i januari, dock med den skillnaden att centerpartiet inte längre ansåg det nödvändigt att införa s. k. budgetsaneringsavgift och diverse punktskatter för att få budgetbalans även utan oms. Dess besparingar stannade på 340 milj. kr. och budgetförstärkningen blev 425 milj, kr., medan folkpartiet ville stärka budgeten med 581 milj, kr. Även folkpartiet hänvisade till den förbättring av statens inkomster som ägt rum sedan januari. I debatten anklagade hr Svensson i Ljungskile (fp) finansministern för att ha kalkylerat med ”luftposter” på 1 miljard i sina utgiftssiffror och för att ha underskattat konjunkturförbätt ringens inverkan på statsinkomsterna, vilket renderade honom epitetet ”de politiska prognosernas Vaxholmsgubbe” av hr Sträng. Även hr Ohlin hävdade att finansministern vilselett riksdagen. Hr Hjalmarson betonade att högerpartiets statsfinansiella alternativ uttryckte en vilja att skapa ”ett samhälle för oberoende och an-svarskännande människor, för de många som vill stå på egna ben”. Han skisserade också valdebattens Sam Nilsson-figur — 18-åringen som i högerns lågskattesamhälle trots start med endast 8 000 om året i lön ändå vid pensionsåldern hade eget hem, 55 000 på banken, egen pension på 10 000 och änkepension på 5 000 kr. Exemplet bemöttes med skratt av socialdemokraterna. Det var dock inte främst de ekonomiska spörsmålen som fångade intresset i denna majdebatt. Finansministern vidrörde det väsentliga då han frågade: Hur skall de tre som presenterat så olika förslag kunna regera ihop? Frågan föreföll så mycket mera berättigad som hr 58