na direktiv att försvaret skulle omvandlas till en gränsvakt med partisanarmé samlade inte fler än 9 röster i första kammaren och 12 i andra efter sex timmars debatt, varvid försvarsministern gick skarpt till rätta med frondörerna. Regeringen tillsatte strax efteråt en niomanna-kommitté. SvD noterade att utredningen skulle vara den skuta på vilken försvarsfrågan slussa-des förbi valdagen. Oförändrad kostnadsram för försvaret under de två närmaste åren var praktiskt taget tryggad inom kommittén, då frågan i mitten av oktober komplicerades genom ett underbud från centerpartiet. Efter diverse partipolitiska manövrer slöts en tvåårig försvarspolitisk borgfred den 1 november. Kommittén rekommenderade i stort fullföljandet av 1958 års försvarsbeslut, men ville spara 85 milj. kr. — 12 milj, återkom dock på kapitalbudgeten. Dessutom förordades viss anpassning till Marinplan 60. Av de 35 milj, kr., som prutades för första året, ville kommittén att 20 milj, skulle gå till civilförsvaret. Reellt sattes 2,5-procentsregeln — tilllägget för teknisk fördyring — ur spel, men i gengäld upphävdes bindningarna av reservationsanslagen. Kommittéledamoten hr Heckscher (h) förklarade att han biträtt beslutet med största tveksamhet och han hoppades, att det skulle bli en parentes i vår försvarspolitik. Kommitténs två centerpartister förordade att denna skulle fortsätta. I december beslöt riksdagen med 99 röster mot 44 i första kammaren och 127 mot 74 i andra att Karlskronas marinverkstäder (örlogs-varvet) skulle omorganiseras till statligt aktiebolag från 1 juli 1961. De som gick emot beslutet ville uppskjuta ställningstagandet minst ett år. Folkomröstning ”Epilogen i 50-talets tragikomiska spel om ett folkomröstningsinstitut”, Handelstidningen (fp), utspelades under vårriksdagen, då det från 1954 vilande grundlagsförslaget om en folkom-röstningsreform förkastades av socialdemokraterna och centerpartiet i samverkan. Den skulle givit en minoritet i riksdagen — 1/3 av vardera kammaren — möjlighet att få en fråga förelagd folket. Redan 1957 inför folkomröstningen i pensionsfrågan hade de bägge partierna i samförstånd ordnat uppskov med frågans avgörande, och nu avslogs förslaget under hänvisning till den pågående författningsutredningen. Hr Heckscher (h) påpekade i riksdagsdebatten att frågan redan var grundligt utredd av den särskilda kommitté, som tillsattes i början av 1950-talet, och att just flera av författnings-utredningens yrkanden kunde vara lämpade för en rådgivande folkomröstning. Hr Wahlund (cp) försäkrade att ”vårt ställningstagande i dag har ingenting med vår inställning till sakfrågan att göra”, men hrr Alemyr och Lundberg (s) tog i sak avstånd från beslutet 1954. Arbetarbladet (s) förklarade också efteråt att ”folkomröstning inte med fördel förenas med ett parlamentariskt statsskick”. ”En ogenomtänkt författningsreform i den stora brådskans tecken” (SvD) påbörjades i och med att riksdagen den 27 maj beslöt att ge talmännen rösträtt. Beslutet fattades i andra kammaren med 110 röster mot 109, hr Vigelsbo (cp) var hos tandläkaren utan att vara ”ut-kvittad”, annars hade det blivit lottning. Oppositionen anförde att det var röstnöd, inte rättvisekrav, som låg bakom socialdemokraternas plötsligt påkomna intresse för frågan. Universitetsutbyggnad Universitetsberedningens huvudbetänkande den 4 januari om den högre utbildningen och utbyggnaden av universitet och högskolor debatterades ingående under våren. Det innehöll förslag till kraftig upprustning främst av den tekniska, naturvetenskapliga, ekonomiska och samhällsvetenskapliga utbildningen samt till nya samarbetsformer mellan högskolor och universitet. Ett Norrlandsuniversitet ansågs inte aktuellt men däremot viss utbyggnad av tand-läkar- och läkarutbildningen i Umeå. Ett humanistöverskott förutsågs men tanken på humanistspärr avvisades. Förslagen byggde på en ökning av studentantalet från cirka 30 000 till 53 000 år 1970 och investeringsbehovet beräknades till 650 milj. kr. på 10 år. Förslagen om vidgad tekniker- och natur-vetarutbildning mottogs med allmän tillfredsställelse. Norrlandsuniversitetet och humanistutbildningen diskuterades däremot livligt. Från akademikerhåll ställdes frågan: Kan man tänka sig ett universitet utan humanister? SvD, som ivrigt tog del i debatten, beklagade att beredningen såg universiteten som ”servicestationer till vilka man vänder sig för att få den för en viss examen specificerade undervisningen levererad”. Det är tydligen inte något bildningspro-gram utan enbart samhällsbehovet som skall 60