Folkpensionen Riksdagen beslöt den 27 april att från 1 juli höja folkpensionen med 250 kr. för ensam pensionär och 350 kr. för pensionerade makar till 2 750 resp. 4 350 kr. Hustrutilläggens maxime-ring höjdes till 2 175 kr. Samtliga riksdagspartier stödde folkpensionshöjningen, centerpartiet begärde t. o. m. en fördubbling, vilket de andra betecknade som ”överbudspolitik”. Högerpartiet gick emot höjningen av hustrutilläggen och ville att man skulle börja avveckla de kommunala bostadstilläggen. Partiet ville dessutom att folkpensionsavgiften skulle utgå med 4,5 procent av den taxerade inkomsten, högst 675 kr., mot utgående 4 procent resp. 600 kr. I folkpartiets alternativ ingick en avgiftshöjning med 1,5 procent, och centerpartiet ville finansiera sin extra pensionshöjning med 1 procent högre avgift. Utredningen om folkpensioneringens finansiering framlade i maj ett förslag om successiv avgiftshöjning till 5 procent 1968, dock högst 1 000 kr. och lägst 100. Den ville också slopa avdragsrätten för pensionsavgiften, vilket SvD fann vara ”en orimlig lösning, en orättvis extraskatt”, eftersom avsikten var att alltjämt beskatta folkpensionen. Hantverkslån och kassareserv Centerpartiet anklagades för att bedriva överbudspolitik även beträffande kreditgarantierna till hantverk och småindustri samt investerings-anslaget till hantverks- och industrilånefonden. I förra fallet höjde partiet regeringens bud om 35 milj. kr. till 150 milj. — företagarföreningarnas förtroenderåd förklarade att en ram på 35 milj. kr. var tillräcklig. Höjningen av investe-ringsanslaget från propositionens 4 milj, till 104 milj. kr. ställde centerpartiet som villkor för att godta en förnyelse av beredskapslagen om kassareservkvoten. Den kombinationen ansåg Arbetet (s) tog priset bland halsbrytande poli tiska konstellationer. Nya Wermlands-Tidnin-gen (h) betecknade den som en politisk ”hold up”. I riksdagen fick höjningen av investeringsan-slaget inget stöd. Centerpartiet gick självt så småningom ifrån den och anslöt sig beträffande kassareserven till höger- och folkpartiernas reservation för en sänkning av kvoten från 50 till 35 procent. I andra kammaren vann de borgerliga efter lottdragning. Efter jämkning i bankoutskottet — kamrarna hade fattat olika beslut — fastställdes likviditetskvoten till 45 procent. Änkepension m. m. 1960 års riksdag fattade beslut i en rad frågor som speciellt berörde kvinnorna. Änkepensionen höjdes 750 kr. till 2 750 kr. och utgår utan behovsprövning till alla som blivit änkor efter 1 juli 1960 och som har barn under 16 år i hemmet eller fyllt 50 år och varit gifta minst 5 år. För änkor under 50 år och utan hemmavarande barn utgår pensionen successivt reducerad och utan behovsprövning till alla som fyllt 36 år. Barnpensionen höjdes till 1 400 kr., om båda föräldrarna avlidit, och 1 000 kr., om den ena avlidit. Den utgår också utan behovsprövning. Högerkvinnorna liksom folkpartiets vice ordförande hr Svensson i Ljungskile motsatte sig den ej behovsprövade änkepensionen. Den senare ville behovspröva den och de förra ville uppskjuta det slutliga ställningstagandet tills frågan om invalidpensionen lösts; tills vidare skulle behovsprövad änkepension om 2 750 kr. utgå till alla som efter 1 juli 1960 var änkor. Dessa förslag avslogs men förvånansvärt många stödde dem. Gift kvinnas förvärvsavdrag höjdes till 20 procent eller högst 2 000 kr. vid statlig och kommunal beskattning från år 1961. Även gift kvinna med inkomst av jordbruksarbete fick rätt till avdrag. De borgerliga hälsade det höjda avdraget som ett första steg mot en rimligare beskattning av gifta kvinnor med arbete utanför hemmet. Folkpartiet ville höja det ytterligare till högst 3 000 kr. och högerpartiet ville tilllåta avdrag för den verkliga omkostnaden, dock högst 20 procent av inkomsten. Ensamstående med minderårigt barn fick samma ortsavdrag som äkta makar. Sjukförsäkringens obligatoriska hemmafruförsäkring utsträcktes att omfatta även ogifta mödrar som lever tillsammans med barn under 16 år. Husmor fick dessutom rätt till 5 kronors tilläggssjukpenning. Riktlinjer för familjerådgivningsverksamhet under landstingens huvudmannaskap fastlades och den husliga utbildningen upprustades och omorganiserades till fyra statliga seminarier, i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Umeå. Däremot avslogs ett högerförslag om objektiv arbetsvärdering av de statliga tjänsterna och en folkpartimotion om ratificering av ILO:s lika-lönskonvention. 63