Birgitta Valberg och Max von Sydow hade huvudrollerna i Ingmar Bergmans omskrivna ”Jungfrukällan”. FILMÅRET Av ELLEN LILIEDAHL De snäva ekonomiska gränserna för den svenska filmproduktionen fortsatte att under 1960 följas av lika snäva gränser för omfattning och inriktning. Av de 18 nypresenterade långfilmerna körde det absolut övervägande flertalet i välkända, d. v. s. ofarliga spår: lustspel, komedier, deckare och thriller omväxlade i repertoaren. Det stora undantaget var som vanligt Ingmar Bergman. Hans Jungfrukällan i början av året blev en chock för många, men en chock med utomordentligt konstnärliga kvalifikationer. En grym folksaga i balladton från medeltidens gryning, våld och blod mot en bakgrund av nordisk junisommar i de skönaste bilder, genomlyst av brinnande allvar och sammanhållen i ett suveränt artistiskt grepp. Berg mans opus nummer två för året, Djävulens öga, tillhörde i sin lekfulla konstruktion hans lättviktiga distraktioner men roade inte minst med sin spirituella dialog. Till det svenska får man väl också räkna Artfilms tekniska utredigering av norrmannen Thor Heyerdahls upptagningar från Påskön med dess gåtfulla stenstoder, en fin film för folk med sinne för upptäcktsresor och forskarbrag-der, och Erwin Leisers sammanställning av dokumentärfilmer från nazitiden i Den blodiga tiden, ett verk som inte minst i Tyskland väckte beundrande uppskattning. Alf Sjöberg återkom efter flera års paus i filmarbetet med en mycket personlig omdiktning av Vilhelm Mobergs rättsrötedrama Domaren, därmed 8 113