POLISKRISEN I STOCKHOLM Av redaktör CURT FALKENSTAM Poliskrisen i Stockholm som med åren blivit alltmer tillspetsad genom personalbristen vid poliskåren och den ökade brottsligheten med ökad osäkerhet till liv, lem och egendom för invånarna i huvudstaden som följd kan sägas ha fått en kulmen på hösten 1960, åtminstone sett mot bakgrunden av den då uppblossande allmänna debatten i ämnet. Signalen blev en uppmärksammad intervju i Svenska Dagbladet med inrikesminister Rune Johansson. Statsrådet meddelade att man ämnade ta upp överläggningar inom regeringen om poliskrisen och genom konkreta reformåtgärder på bred front angripa krisen, den oroväckande utvecklingen av våldsbrotten i Stockholm och därmed sammanhängande problem. Jag har, yttrade statsrådet bl. a., den största förståelse för de många bland allmänheten som känner ängslan inför de uttryck som våldsmen-taliteten tar sig. Enbart detta att barn och gamla skall behöva känna osäkerhet är givetvis djupt beklagligt. Situationen är allvarlig, och som grundval för de åtgärder av olika slag vi nu förbereder ligger uppfattningen att det är samhällets skyldighet att svara för skyddet av människornas liv och egendom. Vi ser nu i departementet de förestående polisreformerna som vårt nya stora arbetsfält, deklarerade statsrådet. På tal om de olika faktorer som påverkar poliskrisen i Stockholm ansåg statsrådet det beklagligt att organisationssplittringen inom huvudstadens polis ännu icke kunnat lösas. En sådan lösning skulle ha underlättat polismännens förhandlingsmöjligheter, trodde statsrådet Johansson. Både lönefrågor, trivselproblem och den fackliga splittringen samt Stockholmspolisernas abnorma övertidsinsatser för att ordningshåll-ningen skall kunna bemästras hjälpligt blev föremål för den pressdebatt som följde och som kom att utsträckas över månader. Enbart över-tidstjänsten vid Stockholmspolisen1 beräknades kosta staden 4,1 miljoner kronor under 1960. Advokatsamfundet slog larm till JO och yrkade att denne skulle påfordra åtgärder som leder till att den enskilde medborgaren i Stockholm får ”det skydd till liv och egendom, vartill han är berättigad”. En konkret följd av debatten blev att stadskollegiet i Stockholm beslöt att tillsätta en kommitté för snabbutredning av de med polisbristen sammanhängande frågorna som berör de kommunala organen. Bland dessa frågor märks: fortsatta åtgärder för att skaffa bostäder åt polispersonal, ett problem som utgjort ett avsevärt hinder i rekryteringsverksam-heten vid poliskåren, förenklat förfarande vid beivrande av parkeringsförseelser och vid rapportering av trafikförseelser över huvud taget, fortsatt upprustning av polislokalerna, förstärkning av motorfordonsparken, effektivare rekry-teringskampanj samt information för att öka förståelsen för polisens arbete. Därtill kom en rad temporära åtgärder för att söka åstadkomma personalförstärkningar till det löpande be-vakningsarbetet i huvudstaden. De flesta frågor, förtjänar det dock påpekas, som den s. k. polisbristkommittén tog upp till granskning hade tidigare varit föremål för viss utredning i olika sammanhang. I lönefrågan — som jämte organisationssplittringen anses vara en av huvudorsakerna till poliskrisen och främst då svårigheterna att rekrytera resp, behålla polismän vid kåren i huvudstaden — höjdes skilda röster från polisernas egna led, allt efter organisationstillhörighet. Majoriteten av Stockholmspoliserna hävdade att man måste få en marknadsmässigt konkurrenskraftig polislön som svarar mot de extra påfrestningar som polisarbete i en storstad innebär. Svenska polisförbundet som representerar den överväldigande majoriteten av landets polismän ville för sin del ha en löneupp-ryckning för polisen över hela fältet. Liksom lönedifferentieringsfrågan i tidigare sammanhang varit ett ödesdigert krux för de svenska polisorganisationerna synes den ha blivit det även i fråga om möjligheten att lösa den aktuella poliskrisen. Men på många håll räknade man trots allt optimistiskt med att 1961 skulle bli ett polisreformernas nyår, då det skulle bli möjligt att med hänsyn till de positiva deklarationerna från både statens och stadens sida börja lösa upp knutarna i den stockholmska poliskrisen och lägga grunden till ett modernt, effektivt svenskt polisväsen. 128