måste ha ägt rum mellan kl. 2 och kl. 3.30 på natten. Vid förstnämnda tidpunkt hade fru Lundqvist sin sista kända körning, vid den andra sågs bilen för första gången av en person i en villa i närheten. Larm slogs dock inte då. Dessutom har man fått tips från bilförare som gör det sannolikt att det var mordbilen som observerades på väg mot brottsplatsen på Hud-dingevägen vid Rågsved omkring kl. 3.10. Flera personer, yngre män, har suttit anhållna men friats av de alibikontroller som verkställts. Under spaningarna efter Huddingemördaren kom larm om att 10-årige skolpojken Benny Blomgren hittats död på Hammarby idrottsplats på Söder i Stockholm. Gärningsmannen greps på kvällen samma dag. Det var en 19-årig yngling, f. d. omhändertagen på barnbyn Skå. Dådet hade homosexuell bakgrund. I början av året hittades 73-åriga änkefru Frida Viktoria Johansson mördad i sin bostad vid Birger Jarlsgatan 104 i Stockholm. Gärningsmannen, vars motiv är höljt i dunkel även om det troligen har ett samband med försvunna 5 000 kr., är fortfarande på fri fot. I juni sköt beväpnade inbrottstjuvar ned en yngling som överraskade dem i firman Smide och Svets lokaler i utkanten av Ystad. Under 1960 slutligen klarade polisen upp det s. k. Sundbybergsmordet, då 50-årige kontors-vaktmästaren Karl Gustaf Berggren bragtes om livet i sin bostad i Sundbyberg. Efter ett halv-årslångt spaningsarbete greps en 26-årig sjöman, Hans Nyländer från Sollefteå, för dådet. Han hade den dödes armbandsur på sig. Senare dömdes han till tio års straffarbete för dråp. Möllermålet Möllermålet, den största mordprocessen i modern tid i vårt land, fortsatte vid Öster-nerikes domsagas häradsrätt i Hallsberg och slutfördes i början av 1960. Häradsrättens beslut gick ut på att man fann övertygande bevisning förebragt för att Olle Möller den 26 maj 1959 uppsåtligen förövat sådant våld mot fru Ruth Lind, Fjugesta, att döden därav följt. Häradsrätten beslöt att Möller skulle undergå stor sinnesundersökning, jäml. par. 41 i sinnessjuklagen. Professor Gösta Rylander genomförde den omfattande sinnesundersökningen av Möller och kom till den uppfattningen att Möller lider av psykisk abnormitet. I hans utlåtande hette det att Möller — om han befinnes skyldig till den åtalade gärningen — måste ha begått denna under inflytande av sin psykiska abnormitet men att denna dock inte är av så djupgående natur att den bör jämställas med sinnessjukdom. Vidare förklarade professorn att Möller — under samma förutsättning som nyss nämnts — är att betrakta som vådlig för annans säkerhet till person, att hans mottaglighet för den med straffet avsedda verkan måste anses nedsatt samt att han icke är i behov av vård på sinnessjukhus. Utlåtandet underställdes interneringsnämnden för yttrande, och nämnden tillstyrkte att Möller ådöms förvaring i stället för straff, om han finnes övertygad om det brott som läggs honom till last, ”då förvaring får anses ur såväl vårdsom skyddssynpunkt lämpligare”. Den 5 augusti avkunnade häradsrätten sin dom: Möller skall under minst sju år i stället för att undergå straff förvaras i säkerhetsan-stalt. Brottsrubriceringen löd på ”uppsåtligen och i hastigt mod förövad misshandel varav döden följt”. Häradsrätten — med hovrättsassessor Ulf Nordenson som ordförande — fann att ingen utom Olle Möller rimligen kan misstänkas för gärningen och att ingenting talar emot att Möller är gärningsmannen. I 17 punkter sammanfattade rätten sina slutsatser och överväganden i sina utomordentligt utförliga domskäl. Rätten ansåg en rad för Möller kritiska tidpunkter, möten och handlingar i samband med fru Linds försvinnande från lasarettet i Örebro bekräftade genom utredningen. Vad beträffar motivet fann domstolen att Möller försökt få sexuell kontakt med fru Lind men av allt att döma misslyckats, vilket utlöst dådet. Möller själv betecknas som en psykologisk gåta — om han skulle vara oskyldig. Domen överklagades, och målet togs upp på nytt av Svea hovrätt i början av oktober. Möller vidhöll då sin oskuld och ville bli friad från ansvar för fru Linds död, medan åklagaren ansåg Möller överbevisad om gärningen och krävde straffskärpning, enär brottet enligt åklagarens uppfattning måste anses uppsåtligt. Hovrättsförhandlingarna fortsatte, tidvis i Stockholm och tidvis i Örebro. Skall några detaljer nämnas, bör det vara ett intressant sakkunnigförhör med den kände brottsplatsexperten f. kriminalkommissarien Otto Wendel. Han deklarerade bestämt att fru Ruth Lind enligt hans uppfattning måste ha placerats på fyndplatsen vid Dyltastigen efter det att likstelheten inträtt. Därmed fick åklagaren ett kraftigt stöd för sin teori på denna punkt. Hovrättsmålet fortsatte ett gott stycke in på nyåret, och domen väntades ej förrän i mars. 144