ningen enats om att föreslå en i lag garanterad gemensam rätt för målsman och elev att för elevens räkning välja studieväg i den obligatoriska skolan, då skilda studievägar förekommer. Denna rätt baseras på att det i det kommande högstadiet kommer att finnas ett antal studievägar grundade dels på en kärna av gemensamma ämnen, dels på tillval av vissa ämnen och ämnesgrupper. Beredningen har utformat förslag för sådana tillvalsgrupper för samtliga årskurser på högstadiet. Avsikten är bl. a. att det skall bli möjligt att påbörja studiet av det andra främmande språket — som regel tyska — inte bara som nu i sjunde klass utan även i åttonde. I åttan kan det kommande linjevalet förberedas genom tillval av vissa karaktärsbetonade ämnesgrupper. I klass nio genomföres en linjedelning. Förutom gymnasie- och yrkesförberedande linjer skall finnas en humanistisk, en teknisk, en merkantil och en socialekonomisk linje. Den yrkesförberedande linjen koncentreras till grundutbildning inom fyra huvudområden. Yrkesbestämd elev, vars behov av utbildning mot ett visst yrke inte rymmes inom dessa områden, kommer att hänvisas till förberedande yrkesutbildning utanför grundskolan. De humanistiska, tekniska, merkantila och socialekonomiska linjerna — som närmast täcker den nuvarande praktiska realskolans och flickskolans arbetsområden — får sin fortsättning under frivilliga tionde och elfte skolår i tvååriga påbyggnadslinjer i samma ämnesområden och med för arbetslivet avpassad slut-kompetens. För undervisningen i timplanens gemensamma ämnen skall eleverna i årskurserna 7 och 8 hållas samlade i sina ursprungliga klasser så långt de praktiska omständigheterna detta medger. För de icke gemensamma ämnena har beredningen utformat tillvalsgrupper, som samtidigt utgör grunden för en hittills oprövad gruppering av eleverna inom och mellan klasserna på högstadiet. Beredningen understryker, att denna tillvalsgruppering ej kan uppfattas som identisk med vare sig en fullständig homo-genisering från och med årskurs sju eller en s. k. nivågruppering. Beredningen hade övervägt att till kommunernas fria val överlämna två alternativa, från varandra skilda differentieringssystem, men då enighet kunde uppnås om det här skildrade systemet med tillvalsgruppering, avstod beredningen från att begagna sig av en dylik reservutgång. Undantag från principen i ena eller andra riktningen skall enligt beredningen vara möjliga endast i särskilda fall där högstadiets omfattning, speciella lokala förhållanden eller önskemålet om en pedagogisk nyorientering för en avvikelse är motiverad. Beredningens ställningstagande är preliminärt och det har mycket diskuterats, vem av ledamöterna som nödgats att för enighetens skull mest avlägsna sig från sin ursprungliga uppfattning — denna diskussion är dock måhända för tidigt väckt och bör rimligen anstå till dess allt material föreligger. Kompromissen har sagts grunda sig på övertygelsen att det för vårt lands skolväsen vore olyckligt om den hittills förda striden i differentieringsfrågan överfördes från det rikspolitiska planet till var och en av landets kommuner. Ställningstagandet grundar sig också på uppfattningen att tillvalsgrupperingen ger en fast grund för ett högstadium tillräckligt variationsrikt för att kunna passa skolan i kommuner av olika storlek och struktur. Under höstterminen 1960 har beredningen med utgångspunkt från det tillval av ämnen, som eleverna gjort i ett antal representativa försökskommuner, analyserat ett beräknat utfall enligt de nya tillvalsgrupperna för att på så sätt kunna komplettera redan gjorda bedömningar av högstadiets tänkta organisation och sannolika kostnader. Resultaten härav kommer väl att avspegla sig i det slutliga betänkande, som beräknas föreligga under 1961. I den analys av skolkompromissen, som så småningom följde, när man väl hämtat sig från det i och för sig märkliga förhållandet, att enighet kunnat uppnås på en punkt, där de principiella motsättningarna varit väl preciserade, inriktade man sig bland annat på den ställning som modersmålet och fysiken skulle få inom den föreslagna skolorganisationen. Man började också kräva ett besked om de konsekvenser som en sent differentierad undervisning kommer att få för högstadiets kunskaps-och färdighetsstandard och för de olika bild-ningsvägarnas kompetensvärde. Kan — menade man — den ofrånkomliga sänkningen av kun-skapsstandarden verkligen vägas upp av andra värden i form av en bättre social och personlig fostran och kan dessa värden framför allt vinnas genom en långvarig sammanhållning av klasserna? Lärarerfarenheten på högstadiet — representerad icke blott av läroverkslärare utan även av vidareutbildade folkskollärare, som ju icke kan misstänkas för en traditionell inställning till problemen — framträdde och deklarerade att med den erfarenhet man ännu så länge hade från försökskommunerna måste det från årskurs 7 i stort sett linjedifferentierade högstadiet bedömas som det mest realistiska alternativt. Uppenbart är, att ännu är inte sista ordet sagt i differentieringsdiskussionen. 219