dagsrevisorerna har intresserat sig för frågan. Enligt revisorernas mening bör en undersökning snarast verkställas i syfte att inom den nuvarande skolorganisationens ram få till stånd en förändring i vissa av revisorerna berörda förhållanden för att förenkla och förbilliga skoladministrationen. Vad som för närvarande händer på skolområdet är i hög grad biprodukter till försöksverksamheten med nioårig enhetsskola. Sålunda har man bl. a., allteftersom denna verksamhet vuxit fram, kunnat konstatera ett ökande behov av ämneslärare, medan behovet av klasslärare minskar. Visserligen har kapaciteten hos de lärarutbildningsanstalter — lärarhögskolor samt olika lärarkursanstalter — som meddelar äm-neslärarna praktisk lärarutbildning under ett årtionde stigit från 150 utbildade lärare till omkring 600 per år, men trots detta har lärar-utbildningsanstalterna icke kunnat hålla jämna steg med examinationen vid universiteten av blivande lärare. Den s. k. provårskön, d. v. s. lärare med ämnesutbildning men utan praktisk lärarutbildning, uppgår f. n. till omkring 2 300 personer och kan beräknas ytterligare öka, om icke särskilda åtgärder vidtages. Alldeles bortsett från att detta problem är av väsentlig ekonomisk betydelse för de närmast berörda, vilkas väg till ordinarie tjänster inom skolväsendet onödigt förlänges och som därför har anspråk på en lösning, är det, sett från en-hetsskolans synpunkt, ytterst angeläget att möjligheterna till praktisk lärarutbildning vidgas. Av olika skäl har nämligen bristen på lärare med praktisk lärarutbildning drabbat enhets-skolan hårdast. Här angivna problem har under året uppmärksammats av ecklesiastikministern, som tillkallat sakkunniga med uppgift att verkställa utredning rörande ämnes- och klasslärarutbildningens organisation. De sakkunnigas uppgift blir att försöka bedöma, vilket antal fullständiga lärarhögskolor landet lämpligen bör ha utöver de två, som finns i Stockholm och Malmö, och framlägga förslag om var nästa lärarhögskola med minsta möjliga tidsutdräkt kan förläggas. Men även lärarkursläroverkens framtida ställning ligger i utredningsuppdraget, och beträffande dessa kan det till en början bli fråga om en viss utbyggnad, som så småningom ersättes av en avveckling. En tredje möjlighet att lösa problemen anvisas också i direktiven — en nedskärning av utbildningstiden vid lärarhögskolorna. Med avseende på klasslärarutbildningen har ecklesiastikministern ställt frågan om inte tiden är inne att generellt lägga studentexamen till grund för denna lärarutbildning, vilket har stor betydelse för utbildningsorganisationens utformning. Enligt skolstyrelselagen ankommer det på den kommunala skolstyrelsen att främja lärarnas vidareutbildning. Innebörden av denna bestämmelse har varit oklar och av Stadsförbundet och Landskommunernas förbund tolkats i en så restriktiv riktning, att fortbildningsverksam-heten under året hotade att avstanna. Sedan såväl lärarorganisationerna som skolöverstyrelsen påtalat förhållandena, upptogs förhandlingar mellan ecklesiastikdepartementet och kommunerna, vilket så småningom resulterade i att man enades om vissa riktlinjer för kostnadsfördelningen. Kommunerna skall i huvudsak syssla med fortbildningsverksamhet genom studiedagar under läsåret, medan staten inriktar sina insatser på övrig fortbildningsverksamhet. Överenskommelsen mellan stat och kommun gäller fr. o. m. den 1 juli 1961 — hur den praktiskt kommer att verka är ännu oklart. Mycket tyder på att man på sina håll inom kommunerna känner en viss tveksamhet inför de kostnader som engagemangen i studiedagarna innebär och att man kommer att försöka begränsa utgifterna, där detta är möjligt. Mycket uppmärksammade under året har varit disciplinförhållandena i skolorna. Alarmerande artiklar i dagspressen har avlöst varandra och i riksdagen har ecklesiastikministern haft att besvara två interpellationer i ämnet. Av statsrådets svar framgår, att han ser med största allvar på problemen och att en aktivering av föräldraintresset synes nödvändig. Någon genomgripande förändring av de olika skol-stadgornas bestämmelser om de åtgärder, som kan vidtagas för att upprätthålla ordningen och tillrättaföra felande elever, ansåg ecklesiastikministern dock icke för närvarande erforderlig. Skolöverstyrelsen har för sin del funnit skäl tillkalla en särskild expertgrupp, bestående av representanter för lärarförbunden och med f. landshövdingen Ruben Wagnsson som ordförande, med uppgift att studera den offentliga och fackliga debatten rörande uppfostringsfrågor för att i den taga vara på konstruktiva synpunkter. Gruppen har också att framlägga förslag till praktiska åtgärder i syfte att främja god ordning och vårdat uppförande bland eleverna. Gruppen skall slutligen överväga uppförandebetygens användande och nyansering samt huruvida lämpliga vägar kan finnas för skolan att på annat sätt än genom avgivande av sedvanliga vitsord reagera inför brister i elevernas uppförande och underrätta föräldrar och målsmän därom. 221