Premierminister Verwoerd (under jättepokalen) ligger nedsjunken i sin stol och tar sig om huvudet, medan blodet sipprar fram mellan fingrarna. (Se sid. 349.) kesminister Herter antydde att denna rekognoscering skulle fortsätta i hela västalliansens intresse. Krusjtjev satte nu till alla klutar i en anti-amerikansk kampanj och hotade med väpnade repressalier mot varje land, som upplät baser för amerikanska spionflygningar. Sådana varningar riktades bl. a. till Norge. Man hade redan tidigare fått ett intryck av att sovjet-ledaren hade förlorat intresset för toppkonferensen, sedan han förstått att västmakterna avvisade eftergiftspolitik, och nu utnyttjade han U2-intermezzot till att motivera en omedgörlig rysk ståndpunkt. När Krusjtjev anlände till Paris, så var det andra gången detta år som han besökte Frankrike. Han hade varit där redan i mars på den inbjudan han hade fått från president de Gaulle hösten 1959. Det politiska utbytet av överläggningarna på tu man hand med den franske statschefen hade dock blivit klent ur rysk synpunkt. Sovjetledaren hade funnit, att de Gaulle trots vissa misshälligheter med de övriga västallierade var solidarisk med dem i grundläggande frågor. Macmillan och de Gaulle försökte i Paris förmå Krusjtjev att inte ställa Eisenhower inför oacceptabla krav, men den ryske regeringschefen lät inte tala med sig. Han förklarade, att han skulle lämna konferensen omedelbart, om inte Eisenhower offentligt tog avstånd från spaningsflygningarna som ”oförlåtligt provocerande handlingar” och försäkrade att ”alla direkt skyldiga” skulle straffas. På uppmaning av de Gaulle och Macmillan försökte Eisenhower jämka. Han sträckte sig så långt att han sade, att man hade missförstått de tidigare förklaringarna om flygrekognosceringen som ett hot att fortsätta överflygningar. Spaningen med U2-plan hade i själva verket inställts, förklarade han, och skulle inte återupptas. Detta uttalande tillfredsställde dock inte Krusjtjev. Han upprepade sina för Eisenhower oantagbara krav och vägrade helt att deltaga i förhandlingar på andra villkor. Så havererade konferensen redan innan den egentligen hade börjat, och de Gaulle och Macmillan lät förstå att de ansåg, att Eisenhower hade gjort vad man rimligen kunde begära för att avvärja sammanbrottet. Krusjtjev fortsatte sin politiska offensiv och gjorde mot Eisenhower utfall, som uteslöt för-handlingskontakt med denne senare under året. Dock undvek sovjetregeringens chef att tillspetsa Berlinkonflikten genom något nytt ultimatum av det slag som hade levererats vid den ursprungliga ryska framstöten i november 1958 (se SvD Å. 1958, sid. 342). Han sade, att han kunde tänka sig ett toppmöte inom sex—åtta 345