månader, underförstått efter presidentvalet i USA i november. Nedrustningskonferensen i Genève återupptogs såsom bestämts i juni. Ryssarna kom då med ett nytt något modifierat bud men lämnade jämte sina vasaller konferensen den 27 juni, innan ett bebådat motförslag från västmakterna hade hunnit framläggas. Parterna beskyllde varandra ömsesidigt för att inte ha visat intresse för verkliga förhandlingar. Nedrustningsfrågans behandling förlädes under andra hälften av 1960 till FN men fördes ej påtagligt framåt. I Geneve fortsatte under året de 1958 inledda förhandlingarna mellan USA, Storbritannien och Sovjetunionen angående ett fördrag om inställande av kärnvapenproven. Man hade enats om flera artiklar i ett traktatutkast, och vissa nya framsteg gjordes, men när konferensen i december ajournerades till februari 1961, låg inte någon överenskommelse inom räckhåll. Här liksom i fråga om nedrustningsplanerna kunde man inte enas om ett effektivt internationellt kontrollsystem (speciella svårigheter rådde i fråga om vissa underjordiska kärnvapenprov). U2-piloten Powers dömdes vid en rättegång i Moskva i augusti till tio års fängelse och internering för spioneri. Vid den tidpunkten satt två olycksbroder till honom i ryskt fängelse, amerikanska flygare, som hade räddats, då ett USA-plan av typ RB 47 i juli sköts ned nära Kolahalvön. Även i detta fall rörde det sig troligen om amerikansk rekognoscering, men då Sovjetunionen drog saken inför FN:s säkerhetsråd förebragte USA en rad omständigheter, som tydde på att detta plan hade skjutits ned utanför ryskt territorialvatten. Svåra påfrestningar för Förenta nationerna Kongokrisen var den dominerande frågan i Förenta nationerna 1960. Säkerhetsrådet höll ett ovanligt stort antal möten, och generalförsamlingen inkallades i september till extra session — just för att debattera Kongokonflikten. Till generalförsamlingens 15:e ordinarie session omedelbart efter urtiman infann sig sovjetledaren Krusjtjev, som stannade tre veckor i New York. Han gick till frontanfall mot generalsekreterare Hammarskjöld och beskyllde denne för ”samröre” med västmakterna i deras ”imperialistiska politik”. Dessa starkt propagandabetonade ryska attacker avsåg inte minst att göra intryck på de unga asiatiska och afrikanska nationerna, som spelade en större roll än någonsin i FN. (Sexton nya afrikanska stater invaldes under hösten som medlemmar, se Utrikeskronologien 20/9 och 7/10.) FN-ingripandet i Kongo i juli beslutades av säkerhetsrådet på begäran av den nyutropade kongolesiska republikens president Kasavubu och premierminister Lumumba. Rådet antog sin första resolution härom den 14 juli, åtta dagar efter kongolesiska arméns myteri, vilket föranledde Belgien att militärt ingripa i denna sin förutvarande koloni. I rådsresolutionen uppmanades Belgien att dra tillbaka sina trupper. Generalsekreterare Hammarskjöld bemyndigades att ”vidta åtgärder, i samråd med kongolesiska regeringen, för att ge denna regering sådan militär hjälp som kan anses nödvändig intill dess, genom FN:s ansträngningar, de nationella säkerhetsstyrkorna enligt regeringens uppfattning är i stånd att helt fylla sina uppgifter”. Den ”Operation Kongo” som därefter omedelbart igångsattes blev FN:s dittills största insats i sitt slag. De internationella truppkontingenter — huvudsakligen afrikanska och asiatiska men därjämte europiska, bl. a. den svenska FN-bataljonen från Gaza — som anlände till Kongo och ställdes under befäl av den svenske generalmajoren Carl C:son von Horn uppgick i början av oktober till cirka 18 000 man. Numerären ökades sedan ytterligare något. FN organiserade vidare administrativ och teknisk hjälp i Kongo med svensken docent Sture Linnér som chef. Det visade sig snart, att de svårigheter och risker inför vilka FN här ställdes (se närmare särskild artikel om Kongo) blev vida större än man förutsett. Den nyskapade republikens inre förhållanden blev kaotiska, och då Belgien av olika skäl fördröjde tillbakadragandet av sina styrkor, tog Sovjetunionen detta till förevändning för inblandning och infiltration. Säkerhetsrådet inkallades gång på gång men gav aldrig generalsekreteraren fullt klara instruktioner. Hammarskjöld nödgades ofta själv tolka sina befogenheter med risk att antingen göra för litet eller att bli beskylld för egenmäktighet. I en ny resolution av den 22 juli uppmanades Belgien att snabbt rätta sig efter det tidigare föreläggandet samt hemställdes till alla stater att avstå från varje handling, som kunde försvåra återställandet av inre ordning och undergräva Kongorepublikens politiska oberoende. I nästa resolution av den 9 augusti bemyndigade rådet sändandet av FN-trupper även till den separatistiska provinsen Katanga. Samtidigt 346