nomiska hjälpprogram i FN-regi för detta och andra afrikanska länder. Under officiell motivering att man ville förebygga antiryska demonstrationer hade Washington förbjudit Krusjtjev och vissa andra kommunistledare att röra sig utanför FN-området och dess närmaste omgivning på Manhattan. Sovjetledaren upprepade själv i generalförsamlingen de ryska attackerna mot Hammarskjöld och krävde att denne skulle avgå. Vidare yrkade han på att generalsekreterarens ämbete som sådant skulle avskaffas och ersättas av en tremannaexekutiv med en representant vardera för västmakterna, östblocket och "de neutrala”. Hammarskjöld, som hade tillfört sitt ämbete ökad prestige till gagn för hela FN:s verksamhet, förklarade att han stödd av generalförsamlingens majoritet ämnade stanna på sin post till mandattidens utgång i april 1963. Generalsekreterarens fasta hållning hälsades med lättnad av alla dem, som befarat att han i likhet med föregångaren Trygve Lie skulle ge upp inför den ryska fientligheten. Farhågor för framtiden kvarstod dock; senare på hösten bedrev ryssarna obstruktion i alla FN-utskotten. Krusjtjev själv reste hem i mitten av oktober men utvecklade under sejouren i New York en oavbruten aktivitet, som i stor utsträckning rubbade generalförsamlingens normala arbete. I sin hämningslöshet sköt han dock flera gånger över målet och fick finna sig i flera bakslag. Han förlorade ett beräknat tillfälle att personligen få framföra sitt avrustningsförslag — generalförsamlingen vägrade att slopa den vanliga tidskrävande utskottsbehandlingen. Med blicken fäst på de afrikanska och asiatiska delegationerna krävde Krusjtjev vidare ”omedelbart avskaffande av alla kolonier”. Den framstöten blev åtminstone ur propagandasynpunkt en halv framgång, ty generalförsamlingen höll senare på ryskt initiativ en debatt om kolonifrågan, men den av afro-asiater föreslagna resolution som slutligen antogs framhöll närmast i principiell form nödvändigheten att snabbt och definitivt avveckla kolonialismen. I november gavs säte och stämma i generalförsamlingen åt en delegation utsänd av Lu-mumbas motståndare Kasavubu, men rivaliteten mellan de olika kongolesiska grupperna vållade tilltagande splittring inom FN. I december förlamades säkerhetsrådet av nya ryska veton, varpå generalförsamlingen visade sig ur stånd att före ajourneringen till mars 1961 fatta nya beslut om Kongo. Sålunda kunde Hammarskjöld inte få en välbehövlig förnyelse av sina fullmakter. Även finansiellt var nu FN:s Kongoinsats i ett mycket kritiskt läge till följd av många medlemsstaters ovillighet eller tröghet då det gällde att bidra till de väldiga extra utgifterna. Frigörelsen i ”det svarta Afrika” Afrika fick under 1960 sjutton nya självständiga stater, och vid årets slut hade tre fjärdedelar av hela kontinentens befolkning, uppskattad till cirka 220 miljoner, vunnit nationellt oberoende. Den 1959 starkt påskyndade frigörelseprocessen nådde nu sin höjdpunkt. Världsdelens folkrikaste land Nigeria (över 35 miljoner invånare) proklamerades 1 oktober som självständig stat inom det brittiska samväldet. Farhågor hade yppats för att Nigerias mycket skiftande inre struktur skulle leda till splittring, men britterna och de infödda politiska ledarna hade gjort vad de kunnat för att förebygga den risken genom att ge den nya staten en federal författning med avsevärd självstyrelse för tre olika regioner i norr, väst och öst. Den lilla brittiska kolonien Sierra Leone fick i maj löfte om självständighet 1961. På andra håll i Afrika stod den brittiska politiken inför svåra problem. Med de politiska ledarna i Kenya fördes förhandlingar om en ny författning, och man förberedde allmänna val till 1961, som väntades ge Kenya ett parlament med ”svart majoritet”. Många av de vita kolonisterna försökte dock bromsa utvecklingen av fruktan för en radikalisering av nationaliströrelsen. Ännu större bekymmer vållade motsättningarna mellan europeer och afrikaner inom Centralafrikanska republiken (Federationen Rhodesia och Nyasaland). I oktober framlade den 1959 tillsatta kommissionen under lord Monckton sitt betänkande. Dess majoritet förordade en övergångsordning, som i betydande grad tillmötesgick afrikanska önskemål. Protektoraten Nordrhodesia och Nyasaland skulle under en ny försöksperiod på fem år få betydande inre självstyrelse samt rätt att därefter själva avgöra, om de skulle stå kvar i federation med Sydrhodesia. Moncktonrapporten lädes till grund för en författningskonferens i London i december, som dock omedelbart råkade i dödläge. Ett glädjeämne var däremot det brittiska för-valtarskapsområdet Tanganyika, där den moderate nationalisten Julius Nyerere, en av de mest vidsynta afrikanska ledarna, bildade regering efter val till ett parlament med afrikanskt fler- 348