Under sitt decemberbesök i Algeriet gick de Gaulle allt emellanåt ur sin bil för att personligen hälsa på folk vid vägen. Här ses han omgiven av barn i Tizi-Ouzou. tal. Protektoratet Brittiska Somaliland blev självständigt i juni och förenades med den 1 juli utropade Republiken Somalia (f. d. Italienska Somaliland). Premierminister Macmillan, som i början av året gjorde en rundresa i Afrika, framhöll därvid att en oemotståndlig ”förändringens vind” blåste över världsdelen. Då han talade i Sydafrikanska unionens parlament tog han hovsamt men klart ställning mot den sydafrikanska raspolitiken. Kort därefter, i mars, utbröt i unionen häftiga oroligheter, vilka visade hur explosivt läget blivit. Krisen började med en massaker i Sharpeville, där polisen öppnade eld mot demonstrerande afrikaner, av vilka ett stort antal dödades. En våg av demonstrationer och kravaller gick därpå över landet och i april försökte en vit farmare mörda premierminister Verwoerd. Denne sårades svårt men överlevde. Oroligheterna undertrycktes hårt av regeringen, som snarast visade tendens att ytterligare skärpa apartheidpolitiken. FN:s generalsekreterare Hammarskjöld fick av säkerhetsrådet i uppdrag att försöka förmå Verwoerd att mildra denna politik men hann ej före årets slut besöka Sydafrika. I oktober hölls där en folkomröstning, som gav knapp majoritet för republikanskt statsskick. Huruvida Sydafrika efter genomförandet av denna förändring 1961 skulle kunna kvarstå inom samväldet var ovisst och berodde främst på de färgade samväldesländernas ståndpunkt. Flertalet av de under 1960 konstituerade självständiga afrikanska staterna utgörs av förutvarande franska kolonier, som från 195S hade varit s. k. autonoma republiker. Denna ställning hade de fått i överensstämmelse med general de Gaulles strävanden att omskapa Frankrikes koloniala imperium till ett samvälde och sålunda möta nationaliströrelserna på hal- 349