va vägen. Hans framsynta politik i ”det svarta Afrika” hade rönt en uppskattning, som kan komma Frankrike till godo även i längden, men afrikanerna i de autonoma republikerna nöjde sig inte med intern självstyrelse. De begärde politiskt oberoende, och de Gaulle-regi-men tillmötesgick deras krav i hopp om att de av ekonomiska och andra skäl likväl skulle vilja kvarstå inom samväldet. Konstitutionellt tänjdes samväldets ram för ändamålet genom att franska parlamentet på sommaren 1960 godkände en ändring i 1958 års författning. I juni utropades Madagaskar (Malagasey) till självständig republik, likaså federationen Mali bestående av Senegal och förutvarande Franska Sudan. Federationen rämnade dock i augusti och upplöstes i separata republiker, varvid Sudan antog namnet Mali. I augusti framträdde vidare de självständiga staterna Tchad, Centralafrikanska republiken, Gabon och Kongo (ej att förväxla med f. d. Belgiska Kongo, vars misslyckade start som oberoende stat skildras i en särskild artikel). Nästan samtidigt debuterade de självständiga republikerna Dahomey, Niger, Volta och Elfenbenskusten, vilka emellertid uttryckligen gjorde förbehåll för bevarandet av banden med samväldet och snarast verkade benägna att liksom Guinea hade gjort 1958 ställa sig helt utanför. Två franska förvaltarskapsområden, Kamerun och Togo, blev helt oberoende republiker 1960. Samtliga de nya afrikanska staterna utom en invaldes i FN. Undantaget var Mauretanien, som blev fritt i november men utestängdes från FN genom ryskt veto — bland annat av den orsaken att Moskva ville begagna tillfället att vinna ökade sympatier i Marocko, vars regering försökte hävda gamla marockanska anspråk på suveränitet över Mauretanien. Misslyckad statskupp i Etiopien Under årets sista månad skakades det urgamla afrikanska riket Etiopien av en revolt. Den utbröt den 14 december, och upprorsmännen — bestående av yngre ämbetsmän och intellektuella, som studerat utomlands — gick till aktion i huvudstaden Addis Abeba. De hade slagit till, medan kejsaren Haile Selassie befann sig på en utlandsresa. I upproret deltog kejserliga livgardet men däremot inte arméns huvudstyrkor. Regeringsbyggnaderna besattes, och femton ministrar och höga ämbetsmän sköts ned. Medlemmar av kejserliga familjen sattes under husarrest, och revoltmännen, som utövade hotfull påtryckning på kronprinsen Asfa Wassan, kunde i proklamationer ge sken av att denne stödde deras sak. En kusin till kejsaren, ras Imru, utnämndes till regeringschef. Efter ett par dygn vände sig dock bladet. Upprorsmakarna försökte genom förhandlingar vinna över armén på sin sida, men dess ledare var lojala mot kejsaren och fick tid att organisera effektivt motstånd. Ute i provinserna hade myndigheterna i stort sett läget under kontroll hela tiden. I medvetande om Haile Selassies starka personliga auktoritet hade kuppmakarna i sina första appeller undvikit att direkt nämna kejsarens namn. Negus själv, som var på besök i Brasilien, handlade med imponerande beslutsamhet. Han flög omedelbart hem, mottogs med jubel vid ankomsten till Asmara i Eritrea och kunde den 17 december återvända till sin huvudstad, där upproret då helt hade kvästs. Krisen hade likväl röjt ett jäsande missnöje över sociala missförhållanden, och man kunde förutse växande krav på mera vittgående reformer än dem kejsaren hade tagit initiativet till. Kris i Belgien efter förlusten av Kongo De internationella förvecklingarna i samband med Kongokrisen var påfrestande för Belgien. Samtidigt återverkade förlusten av den rika kolonien på hela den belgiska ekonomien. Gaston Eyskens katolsk-liberala regering framlade en ”engångslag” med skattehöjningar och nedskärning av sociala förmåner. Socialisterna motsatte sig detta besparingsprogram, som de ansåg orättvist, och då Eyskens vägrade ge vika tillgreps storstrejk (de katolska fackföreningarna drog sig dock för en sådan politisk användning av strejkvapnet). Våldsamma demonstrationer och upplopp ägde rum dag efter dag, och den svåra konflikten pågick vid årsskiftet. Algerietkonflikten efter sex års kamp Under årets första månad och under den sista inträffade händelser, som dramatiskt visade att Algerietkonflikten i ökad grad blivit prövostenen på president de Gaulles möjlig heter att konsolidera den femte franska republiken. Franska extremister i Alger gjorde i januari revolt för att påtvinga regeringen i Paris kravet 350