om Algeriets förening med Frankrike. Detta kuppförsök påminde om majrevolten 1958 i Alger, men till skillnad från den dåvarande svaga regeringen i Paris vidtog de Gaulle omedelbart åtgärder för att kväsa de upproriska. Armén lydde honom, fastän många officerare även nu sympatiserade med ”ultras”. Efter en vecka kapitulerade de desperata män som hade förskansat sig bakom barrikader i Alger. Några av deras ledare, främst deputeraden Pierre Lagaillarde, ställdes senare inför rätta i Paris. I Algeriet företogs omplaceringar på militära befälsposter, och inom Frankrike ingrep regeringen mot vissa personer, som hade haft direkt samröre med extremisterna i Alger. Jacques Soustelle, en av integrationskravets främsta förkämpar, uteslöts ur regeringen. (Se SvD Å. 1958, sid. 337.) Sedan de Gaulle sålunda visat att han stod fast vid sin deklaration från september 1959, i vilken han principiellt hade erkänt algeriernas självbestämmanderätt och utlovat en folkomröstning efter ett vapenstillestånd, syntes läget inrymma vissa möjligheter till förhandlingar med den museimanska rebellrörelsen FLN. Med sin stärkta prestige kunde de Gaulle sträcka sig längre än tidigare, och han antydde att FLN efter eld upphör skulle få deltaga i förberedandet av folkomröstning och val. Ferhat Abbas s. k. exilregering i Tunis reagerade gynnsamt, och i juni sammanträffade en liten grupp underhandlare i Melun utanför Paris med representanter för franska regeringen. Denna preliminära kontakt blev dock resultatlös. Från bägge sidor antyddes, att tråden inte hade helt avslitits, men rebellregeringen sade sig anse att fransmännen hade insisterat på sådana former för en stilleståndskonferens att FLN ej skulle bli behandlad som jämställd förhandlingspart med politisk myndighet. Höstmånaderna blev kritiska. Ferhat Abbas, som hade ansetts relativt moderat, besökte Moskva och Peking och hotade att ta emot direkt hjälp av kommunistmakterna. Han syntes alltså beredd att satsa på en internationalisering av konflikten, och Tunisiens egentligen ganska franskvänlige president Habib Bourguiba sade varnande, att han inte skulle kunna motsätta sig ”ett bistånd ägnat att underlätta Algeriets befrielse”. Inom Frankrike förmärktes opini-onsbrytningar, som vittnade om tilltagande oro och splittring. Intellektuella vänsterradikaler utsände ett upprop, ”De 121:s manifest”, med öppet stöd åt värnpliktiga, som av samvetsskäl undandrog sig fälttjänst i Algeriet. Motappeller från konservativa kulturkretsar varnade för landsförräderi. Den allvarliga innebörden av Kubas Castro och Sovjets Krusjtjev kramar förtjust om varandra vid generalförsamlingens öpp-ningssession. denna debatt underströks i ett uttalande av katolska kyrkans ledare, som fördömde tortyr och terror av bägge de krigförande parterna och uttryckte förståelse för de ungas samvetsnöd. Samtidigt ökade integrationstankens förespråkare sin aktivitet. Förre överbefälhavaren i Algeriet Raoul Salan tog öppet ställning mot de Gaulle, likaså Jacques Soustelle. I detta läge beslöt presidenten utlysa en folkomröstning till januari 1961. Han begärde mandat för genomförandet av en plan på att successivt skapa ”ett algeriskt Algeriet”, en autonom republik. Även i Algeriet skulle en folkomröstning hållas på nyåret. På detta sätt ville de Gaulle försöka vinna samarbete med andra museimanska grupper i Algeriet än FLN. I syfte att förklara sin politik besökte han i december franska militärförläggningar i Algeriet. Medan han uppehöll sig där ägde häftiga demonstrationer rum i Alger, Oran och andra 351