det. Ett revoltförsök mot honom av New Yorks populäre och ”liberale” guvernör Nelson Rockefeller någon månad före konventet kvävdes i sin linda och partipamparnas stora möte i Chicago blev en ren formalitet. På demokraternas sida hade John Kennedy sedan årets början fört en omänskligt hård kampanj för att vinna priset. Han ställde upp i alla primärval, som inte skulle kunna innebära politiskt självmord för honom, och han vann dem alla. När han som katolik överlägset tog också den till 95 procent protestantiska staten West Virginia så började även de tveksammaste inom partiet att medge, att här var kanske mannen att slå Nixon. Expresident Truman kämpade in i det sista mot 43-åringen och deklarerade öppet att han inte var mogen för landet — och vice versa. Men inte ens Adlai Stevensons fanatiska anhängarskara kunde göra något åt den effektiva maskin, som Kennedy byggt upp under sin långa och minutiöst planerade kampanj för presidentposten. Massachusettssenatorn tog partiets stora pris vid första voteringen på konventet i Los Angeles. Valkampanjen mellan demokrater och republikaner hade då i realiteten redan börjat. Den blev en av de längsta och mest ansträngande i amerikansk politisk historia. När valdagen äntligen kom den 8 november hade Richard Nixon genomkorsat eller åtminstone besökt förbundsrepublikens samtliga 50 delstater från Maine i öster till Hawaii och Alaska i väster, rest 101 000 km och hållit ett hart när astronomiskt antal anföranden till väljarna. Kennedy hann bara med att besöka 44 delstater. Men han reste under dessa slutmånader av kampanjen drygt 120 000 km och uppges ha hållit t. o. m. flera tal än sin republikanske motståndare. Det som torde ha varit mera utslagsgivande för resultatet än detta jetdrivna maratontalande var dock en serie televisionsdebatter mellan Kennedy och Nixon. De införde ett helt nytt element i den amerikanska presidentkampanjen, som visserligen blev föremål för mycket skiftande omdömen i pressen men som otvivelaktigt var effektivt när det gällde att presentera kandidaterna för allt folket. Inte minst gäller detta Kennedy. Han var visserligen en välkänd person i landet, men när Nixon efter mycken tvekan gick med på debatterna så bidrog han därmed också till att ytterligare introducera sin motståndare hos ett auditorium, som under var och en av de fyra TV-debatterna beräknas ha uppgått till närmare 60 miljoner människor. Och eftersom den unge Kennedy visade sig vara en synnerligen kvicktänkt och kunnig de battör, som mer än väl kunde ta vara på sig själv, så torde han ha varit den som vann mest på att introduceras i alla amerikanska hem på detta dramatiska sätt. Kampanjen kännetecknades inte från något-dera hållet av någon större talekonst och varken USA eller världen fick några tänkvärda ord att lägga på minnet. Inte heller vad sakinnehållet beträffar låg den på någon högre nivå. Vad de två argumenterade över medan de flög kontinent och rike runt var frågor inom två stora huvudkategorier — de utrikespolitiska problemen och frågan om vilken kandidat som var bäst skickad att klara av ryssarna samt de inrikespolitiska problemen med frågan om hur långt staten borde gå beträffande en stimulering av ekonomien och inom välfärdsområdet. Kennedys tes var att USA på grund av Eisenhowerregimens brist på ledarskap hela tiden förlorade mark mot ryssarna i det kalla kriget och att ekonomien höll på att stagnera. Nixons tes var att regimen behållit och stärkt freden och välståndet och att Kenne-ny förordade en politik, som skulle vara äventyrlig och farlig för landet i jämförelse med Eisenhowers beprövade program och målsättningar. Allt detta koncentrerades under kampanjen i personlighetsfrågan — frågan om vilken man som var den bäste ledaren under stundande kritiska tider. Nixon, som under slutskedet alltmera anlitade Eisenhowers bistånd, hamrade hela tiden på att han var den erfarne som utbildat sig för presidentskapet under många år som Robert McNamara, USA:s nye försvarsminister. 356