USA.s nye utrikesminister Dean Rusk. Republikanen Douglas Dillon finansminister. vicepresident. Kennedy gick friskt till motattack med sina fjorton år i kongressen och försummade inget tillfälle att ironisera över att Nixon hela tiden kallade på hjälp från Eisenhower. Den känsliga religionsfrågan kom aldrig upp på allvar i kampanjen, trots att en del konservativa protestantiska kyrkosamfund satte i gång organiserade attacker mot Kennedys katolicism. Det blev också under valstridens gång tydligt, att Kennedy effektivt hade anlagt mot-eld genom att från början kraftfullt och öppet deklarera, att han till fullo stödde en absolut åtskillnad mellan kyrka och stat och att han inte under några omständigheter tänkte ge vika för några kyrkliga påtryckningar från Rom eller annorstädes. Nixon förklarade att han trodde på Kennedys försäkringar i detta avseende. Amerika slapp alltså uppleva en ny förnedrande kampanj av den art som 1928 fällde dåvarande katolske presidentkandidaten Al Smith. Kennedys valseger var så hårfin att politiska experter ännu månader efteråt tvistade om vad det var som fällde avgörandet. De kunde peka på den katolska rösten i landet, på att negrerna i stor utsträckning gick tillbaka till demokraterna, på TV-debatterna, på vicepresident Lyndon Johnsons stora roll då det gällde att hålla sydstaterna eller på den organiserade arbetarrörelsens stöd och säga: ”Om det inte varit för den sakens skull så skulle Nixon vara president”. Detta var en av anledningarna till att Kennedy, den förste katolik som någonsin valts till Amerikas president och den yngste som någonsin valts till Vita huset, gick fram med största försiktighet när han efter segern utsåg det kabinett, som skulle bli hans främsta rådgivare efter maktövertagandet i januari. Ett kabinett i USA är nu endast så betydelsefullt som presidenten anser det böra vara. Men Kennedys personval lugnade de många oroliga, som fruktade att 43-åringen skulle sätta i gång med radikala åtgärder liknande Franklin Roosevelts under de berömda ”100 dagarna” i början på 1933. De tio toppmännen i regeringen var alla mer eller mindre ”moderata”. Kennedy ansträngde sig främst för att få tag på män med bevisad kapacitet, som var anhängare av hans ”New Frontier”-program och som var vad man kallade ”simpatico” — d. v. s. var på samma våglängd som presidenten. Eftersom han blev en ”minoritetspresident” sökte han även ge det en viss ”samlingskaraktär”, både politiskt, geografiskt och religiöst. Där sitter t. ex. sex medlemmar av olika protestantiska kyrkosamfund, två judar, en mormon och en katolik. Där finns också två republikaner — både finansminister Douglas Dillon och försvarsminister Robert McNamara tillhör oppositionspartiet. Utrikesminister Dean Rusk är mera akademiker än politiker och samtliga kabinettsmedlemmar är för övrigt universitetsutbildade och är även av den anledningen alltså kvalificerade att kallas en ”hjärntrust”. Genomsnittsåldern inom regeringen är 47 år, den lägsta som Amerika haft under detta århundrade. 357