Svenska soldater skyddar en järnvägstransport i Kongo, där tågöverfall hörde till vardagens händelser. KAOS I KONGO Av TOM SELANDER Bland de många stater som under 1960 vann oberoende i Afrika kom republiken Kongo att stå i centrum för intresset. Detta berodde inte främst på de dramatiska händelser som i tät följd avlöste varandra inom f. d. Belgiska Kongo med dess 14 miljoner invånare allt sedan självständighetsdagen den 30 juni utan än mer på den internationella räckvidd Kongo-krisen fått. FN:s beslut att söka skapa ordning i det kaos som uppstod när huvudparten av de belgiska kolonisterna flydde i skräck inför våldsdåd från de infödda har betraktats som ett generalprov för världsorganisationen, som om det lyckas kan skapa en ny modell för lösning av storkonflikter men som om det går i stöpet kan betyda början till slutet för FN. Kongos väg till självständighet blev kort. I januari 1959 inträffade våldsamma upplopp i huvudstaden Léopoldville som föranledde Belgien att ompröva frågan om Kongos framtida ställning. I oktober utlovades självstyrelse inom fyra år, men efter en rundabordskonferens i Bryssel i februari 1960 skars tiden ner så att Kongo skulle bli oberoende redan vid halvårsskiftet och utgöra en stat med sex provinser med tämligen begränsad självstyrelse. Materiellt stod Kongo rätt väl rustat för friheten. Landet hade den högsta levnadsstandarden, det bästa elementära skolväsendet och den mest utbyggda sjukvården i hela det ”svarta” Afrika. Det fanns emellertid en ödesdiger brist. Kongo saknade en inhemsk, skolad elit. Belgierna hade systematiskt utestängt de färgade från högre utbildning och kvalificerade poster. En annan svaghet var att Kongo inte utgör någon språklig eller etnografisk enhet. Det finns åtminstone ett hundratal kongolesiska stammar och ett 40-tal språk, och många av dessa grupper är sinsemellan starkt fientliga. Redan från början kom den inrikespolitiska konflikten att kretsa kring frågan centralisering eller federation. Vid de allmänna valen i maj 358