deltog betecknande nog 110 olika partier. Efter veckor av intriger lyckades den 34-årige f. d. posttjänstemannen Patrice Lumumba, en övertygad centralist, att bilda regering, men hans parti MNC hade bara en fjärdedel av platserna i deputeradekammaren. Till president valdes en federalist, ledaren för bakongostammen Joseph Kasavubu, som bakom sig hade landets största politiska organisation, Abako. Självständighetsfirandet, som på många håll befarades bli signalen till svåra oroligheter, avlöpte i stort sett lugnt. Inom få dagar bröt emellertid oroligheter ut som spred sig som vådeld genom landet. Det började med att stora delar av den 25 000 man starka inhemska armén, Force Publique, gjorde myteri mot de vita officerarna. Disciplinlösa soldathopar drev genom städernas gator, misshandlade belgier och våldtog vita kvinnor. Panik utbröt bland de c:a 100 000 europeerna och en massflykt satte in så att efter två veckor endast inemot 20 000 fanns kvar. En luftbro, till vilken bl. a. Transair bidrog, organiserades för evakuering av flyktingarna. Bryssel beslöt snabbt att de omkring 5 000 man belgiska trupper som enligt avtal fanns kvar i landet förlagda till baserna Kamina och Kitona skulle förstärkas med fallskärmsjägare från Belgien och sättas in på platser där euro-peer hotades till liv och lem. Ehuru Lumumba uppenbarligen inte hade läget i sin hand protesterade han våldsamt mot dessa ingripanden. I Katanga vädjade provinsens regeringschef Tshombe däremot till Belgien att sända trupper. När de belgiska förstärkningarna anlänt proklamerade han Katanga som en självständig stat, varigenom ett svårt hot riktades mot Kongo-republikens existensmöjligheter, eftersom Katanga med sina rika uran- och koppargruvor svarar för 65 procent av hela landets inkomster. Samhällsupplösningen i Kongo fortsatte och regeringen i Léopoldville såg sig snart nödsakad att be FN om hjälp att återställa ordningen i landet. Även från Belgien kom en liknande vädjan till världsorganisationen. I en annan hänvändelse från Léopoldville bads USA om intervention med trupper, vilket Washington dock avslog. Trots detta anklagade Moskva i ett memorandum främst USA bland flera länder för att stödja belgiska interventionsplaner som syftade till ”kolonial återerövring”. På initiativ av generalsekreterare Hammarskjöld beslöt FN:s säkerhetsråd snabbt att ställa en militär FN-styrka till förfogande i Kongo med uppgift att upprätthålla ordningen. Den skulle närmast ha polisiär karaktär, fick begagna vapen endast till nödvärn och förbjöds blanda sig i den interna politiken. Samtidigt uppmanade rådet Belgien att dra tillbaka sina trupper, vilket Bryssel accepterade med förbehåll att utrymningen skulle ske först när FN-trupperna var i stånd att överta ansvaret för ordningen. Generalsekreterare Hammarskjöld fick vidare fullmakt att utse civila rådgivare och experter för att söka starta det stoppade samhällsmaskineriet. ”Operation Kongo” kom snabbt i gång. Två veckor efter oroligheternas utbrott hade redan flera tusen man FN-soldater anlänt till Kongo och styrkan ökade efter hand till 18 000 man, huvudsakligen förband från olika afrikanska stater. De svenska insatserna var betydande. 635 man, nästan hela svenska Gazabataljonen. skickades ner och Sverige ställde vidare till förfogande byggexperter, en flygstyrka samt ett antal flygplan. Till överbefälhavare för FN-styrkorna utsågs general Carl von Horn och till ledare för gruppen av civila experter docent Sture Linnér. Rådets andra möte om Kongo blev en fullständig seger för Hammarskjöld som fick ett enhälligt råds fullmakt att fortsätta med ”operation Kongo”. Ryssarna tog tillbaka ett förslag vari krävdes att de belgiska trupperna omedelbart skulle avlägsnas sedan det visat sig att de afro-asiatiska staterna stödde FN-chefen och slöt upp kring det förnyade kravet på snabb utrymning. Den ombytlige Lumumba prisade FN:s beslut. Detta gjorde det onödigt att vädja till Moskva om hjälp, förklarade han. I slutet av juli begav sig Hammarskjöld själv till Kongo där han framför allt inriktade sig på att få FN-insatsen utsträckt också till Katanga. Efter kontakter med Bryssel meddelade han överraskande att FN-förband med huvuddelen av den svenska bataljonen i spetsen skulle marschera in i Katanga för att där överta de belgiska truppernas skyddsuppgifter och att Belgien var fullt införstått härmed. Sedan provinsens regeringschef Tshombe förklarat sig ämna motstå FN-inmarschen med våld, tvingades emellertid Hammarskjöld att skjuta upp operationen. Han snabbinkallade säkerhetsrådet och återvände brådskande till New York. Det nya mötet blev ännu en triumf för Hammarskjöld. Han fick organisationens fullmakt att anvisa ”snabba metoder” för att de belgiska styrkorna i Katanga skulle ersättas av FN-för-band. Inför detta beslut kapitulerade Tshombe och godtog i princip en FN-inmarsch. Han hävdade dock att Katangas strid för oberoende skulle fortsätta. Hammarskjöld flög själv till Katanga för att ordna upp detaljerna kring FN-inmarschen, för 359