sedd med en ”livvakt” på två svenska kompanier. Han bemöttes till en början med kritisk kyla, men hans förhandlingsskicklighet kom åter till sin rätt och Tshombe förklarade sig villig att samverka, sedan han fått försäkran om att FN inte ämnade hjälpa Lumumba att återfå kontrollen över provinsen. När sedan FN-förbanden anlände förekom heller inga intermezzon. Den inrikespolitiska utvecklingen i Kongo blev allt mer förvirrad och uppvisade många farsartade drag som dock inte dolde lägets allvar. Lumumba utropade militärdiktatur, vilket föga förändrade situationen. Den latenta motsättningen mellan den relativt västvänlige presidenten Kasavubu och Lumumba bröt ut i öppen maktkamp. Kasavubu förklarade premierministern avsatt och utsåg senatens talman Ileo till ny regeringschef och Lumumba svarade i sin tur med att förklara presidenten avsatt. Det kongolesiska parlamentet beslöt att ogiltig-förklara Lumumbas och Kasavubus ömsesidiga avsättningsbeslut. Lumumba uppgavs i det fördolda få stöd med vapen och flygplan från kommunistiskt håll. Mot denna bakgrund begärde Hammarskjöld att säkerhetsrådet skulle uppmana alla stater att låta all hjälp till Kongo endast gå genom FN och han utpekade Lumumba för politisk oförmåga och ansvarslöshet. Den ryske rådsdelegaten solidariserade sig öppet med Lumumba och anklagade Hammarskjöld för att kränka rådets resolutioner. I Léopoldville arresterades Lumumba av kongolesiska soldater men släpptes efter några timmar och lyckades vid en omröstning i parlamentet få dess förtroende. Nyckeln till de snabba händelseskiftningarna hade soldatförbanden, som växlade sida från en dag till en annan. En tillfällig förenkling i situationen uppstod när arméchefen, överste Joseph Mobutu, gjorde en kupp, suspenderade både regeringschefens och presidentens funktioner och utropade militärdiktatur för det närmaste halvåret. Lumumba gjorde ett desperat försök att få över soldaterna i Léopoldvilles största militärförläggning på sin sida, men dessa försökte lyncha honom och han måste söka skydd på FN:s Ghana-kontingents officersmäss. Han flydde sedan till sitt residens där han i praktiken blev fånge. Mobutu höll till en början en klart västvän-lig kurs och beordrade de ryska och tjeckiska ambassadörerna att lämna landet. Som opolitisk regering tillsattes en ”teknisk kommission” bestående av unga akademiker och ledd av utrikesministern Bombok o, även han känd som västsinnad. Det verkade i förstone som om Mobutu skulle få till stånd bättre reda i förhållandena men snart började hans grepp om militären slappna, och oregerliga soldathopar spred skräck i Léopoldville. Det kaotiska läget förvärrades om möjligt under oktober. På flera håll i landet utkämpades bittra stamfejder, särskilt i Kasai och norra Katanga. Den civile FN-chefen Sture Linnér sände ut ett nödrop där han förklarade att näringslivet och sjukvården stod inför risken av ett snart totalt sammanbrott. FN:s redan tidigare svåra arbetsvillkor försämrades ytterligare. Mobutu deklarerade att han inte längre ville ha med FN-styrkorna att göra. I Katanga hotade regeringschefen Tshombe med att köra bort FN:s chefsrepresentant i provinsen. Samtidigt började belgiska tekniker och officerare att strömma tillbaka till Kongo, och dessa försökte i många fall sabotera FN-insatsen. Generalsekreterare Hammarskjöld protesterade förgäves i Bryssel, och Mobutu förklarade rent ut att det var bättre att belgierna kom tillbaka än att FN-tjänstemän-nen övertog deras sysslor. Det blev allt tydligare att FN:s resurser var alltför begränsade för att organisationen skulle kunna åstadkomma en vändning till det bättre. När FN:s generalförsamling sammanträdde under oktober kom det till skarpa sammandrabbningar mellan Hammarskjöld och först den ryske chefsdelegaten Sorin och senare Krusjtjev själv. Den ryska kritiken som mynnade ut i kravet på att generalsekreteraren skulle ersättas med ett triumvirat från öst, väst och de neutrala vann dock ringa stöd utanför östblocket. FN-chefen bemötte den ryska krigsförklaringen med deklarationen att han ämnade stanna sin ämbetstid ut. Hans Kongopolitik fick stöd från de flesta afro-asiatiska stater i generalförsamlingen, men särskilt Ghana och Guinea gick på den kommunistiska linjen. FN:s försvårade läge underströks av att det under senhösten kom till blodiga sammandrabbningar mellan FN-förband och kongolesiska styrkor på flera håll. De flesta skedde i Katanga, där balubakrigare som behärskade de norra delarna av provinsen bl. a. nedgjorde en irländsk patrull. Förband ur den svenska bataljonen utsattes för angrepp från balubas i samband med en tågtransport, dock utan att några offer krävdes bland svenskarna. I Léopoldville blev det sammanstötningar mellan Mobotu-trupper och FN-soldater som skyddade Ghanas ambassad, där ambassadören, som utvisats men vägrade resa, förskansade sig. President Kasavubu reste i november till New York, där hans delegation erkändes av 360