Högerns nye partisekreterare Yngve Holmberg. Enigheten om försvaret I övrigt blev det ett replikskifte om risken för att enigheten i försvarsfrågan kunde komma att äventyras. Detta framhölls av hr Ståhl (fp), som ifrågasatte om inte försvarsutrednin-garna borde ersättas med ett permanent för-svarsråd. Hr Wedén (fp) varnade också för en förtroendekris, och när försvarsministern framhöll att kritiken från det svenska folket mot repövningarna var sådan, att han inte kunnat underlåta att pröva den Älmebyska utredningens förslag, invände hr Eliasson i Sundborn (cp) att initiativrätten inte skulle utnyttjas så att enigheten om försvaret äventyrades. Förkortningen togs av riksdagen med kraftig majoritet. Förutom högerpartiets förslag föll mycket långtgående nedrustningsmotioner av hr Spångberg (s) och från kommunisterna. Enligt försvarsministerns godkända proposition om krigsmaktens högsta ledning skall ÖB från den 1 oktober 1961 ensam vara ansvarig under K. M:t för de viktigaste funktionerna inom krigsmakten, nämligen i fred operativt krigsförberedelsearbete, långsiktsarbete och avvägning inom krigsmakten samt i krig operativ verksamhet. Han skall biträdas av en allsidigt sammansatt försvarsstab. Försvarsgrenscheferna skall alltjämt ha ansvaret för utbildning m. m., men ÖB:s inflytande stärks. Ett gemensamt intendenturverk inrättas, och tygförvaltningstjänsten förblir organiserad försvarsgrensvis. En överraskande utgång fick frågan om flyttningen av försvarets fabriksstyrelse från Stockholm. Riksdagen beslöt, att styrelsen skall flyttas till Eskilstuna, och därmed gick första och andra kammaren mot statsutskottets förslag och följde en fyrpartimotion. När utskottet behandlade frågan, reserverade sig endast fyra centerpartister och en socialdemokrat av utskottets 30 ledamöter för motionen, och denna ansågs ha små utsikter att gå igenom. I kamrarna visade sig styrkeförhållandet vara ett helt annat, tydligen beroende på en livlig agitation. Första kammaren tog motionen med 82 röster mot 47, medan andra kammaren biföll med stor majoritet genom uppresning. Klosterdebatt För första gången efter den nya religionsfrihetslagens tillkomst aktualiserades frågan om upprättandet av ett kloster, sedan Theresiastif-telsen i Lund begärt tillstånd för ett sådant i Glumslövs kommun i Skåne. De första medlemmarna skulle bli sex belgiska karmeliter-systrar samt två svenska medborgare. Ecklesiastikminister Ragnar Edenman fann, att det förelåg förutsättningar för ett bifall och erinrade om lagens bestämmelser angående ålder för inträde, möjligheterna till utträde, insyn av offentlig myndighet i verksamheten m. m. Statsrådet Edenman begärde riksdagens yttrande över villkoren för att få inrätta kloster. Men kamrarna stannade för olika beslut i frågan om majoriteten av klostrets medlemmar skulle vara svenskar redan när klostret instiftades eller först efter några år. Riksdagen kunde inte avge det begärda yttrandet, men tillstånd meddelades senare av regeringen. Debatten i klosterfrågan blev mycket livlig i båda kamrarna, och våldsamma angrepp, framför allt från socialdemokrater, riktades mot den katolska propagandan och mot den katolska kyrkan (ör en reaktionär inställning. ”Vill man på allvar hävda trosfriheten i ett land, kan den naturligtvis inte inskränkas till landets egna medborgare”, kommenterade SvD. 52