En annan kyrklig konferens som lät tala om sig var en i Sigtuna mellan företrädare för svenska kyrkan med ärkebiskop Gunnar Hult-gren i spetsen och den skotska kyrkan. I n artikel protesterade domprosten G. A. Danell i Växjö mot att gemensamma nattvardsgångar skulle hållas och hävdade att någon interkom-munion icke existerar mellan de båda kyrkorna. Sådana nattvardsgångar anordnades dock under konferensen men när denna anmäldes vid ett biskopsmöte uttalades inga avvikande meningar. Enligt framlidne ärkebiskop Yngve Brilioth föreligger icke något hinder för interkommu-nion mellan de båda kyrkorna. Två prästmöten under året gav ordentliga genljud, tvärtemot vad dessa möten, som återkommer vart sjätte år i varje stift, normalt brukar göra. Det första ägde rum i juni i Västerås, där domprosten Oscar Rundblom lade fram en avhandling om Kommunismen och kyrkan. Den föranledde icke blott en ytterst livlig debatt vid själva prästmötet utan även i pressen landet runt. Man ville också här och var antyda att domprosten själv skulle ha vissa sympatier för kommunismen, men själv tog han temperamentsfullt avstånd från allt sådant tal under prästmötesdebatten och deklarerade klart sin antikommunism. Det andra prästmötet hölls i Linköping, där teol. dr Ove Hassler var preses med en avhandling om ordningen för utträdet ur kyrkan. Det var den första större redovisningen av denna intressanta fråga. Det rör sig fortfarande endast om delar av procent, men dr Hassler menade sig kunna konstatera att lagen om utträde har effekt på längre sikt. I en kommentar ansåg SvD dock att det fortfarande är fråga om en mycket blygsam frekvens och vid prästmötet uttalades ingen oro för framtiden. Tvärtom kunde man t. o. m. meddela att det fanns åtminstone en församling i Norrköping, som kan redovisa ”överskott”, d. v. s. att flera inträtt i kyrkan än utträtt efter 1 januari 1952, då nuvarande religionsfrihetslag trädde i kraft. Ett väsentligt riksdagsbeslut fattades i och med att man antog den nya församlingsstyrelse-lagen, som dock icke träder i kraft förrän den 1 januari 1963. Man skiljer i lagen på vad som bör ligga inom den kyrkliga och den borgerliga kommunens kompetens; det är framför allt på det sociala området som kyrkan får väsentligt mindre möjligheter att med skattemedel göra en insats. Ett tvisteämne har varit om kyrkoherde skall vara ordförande i kyrkoråd eller icke. Man följde det senare. I övrigt har lagen fått ett genomgående gott mottagande. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen är en låg- kyrklig rörelse inom svenska kyrkans ram, men det har förekommit separatistiska tendenser med bl. a. fria nattvardsgångar på sina håll. Detta har varit uppe till debatt åtskilliga gånger. Ett särskilt samrådsorgan har emellertid nu skapats för att dryfta för kyrkans och stiftelsens ledning gemensamma problem. Ordentligt med olja på diskussionselden göt rektor Torsten Nilsson vid Stiftelsens teologiska institut i Johannelund genom att i en artikel mana präster och biskopar att ”återerövra Stiftelsen”. Han önskade bl. a. att alla predikanter inom Stiftelsen skulle få venia. Hans inlägg mottogs mycket positivt från skilda håll. Ytterligare en kvinnlig präst fick Härnösands stift i maj, då socialvårdsassistenten teol. kand. Karin Larsson från Orsa prästvigdes av biskop Ruben Josefson i Härnösands domkyrka. Prästbristen i landet är påtaglig och man tvingas gå dispensvägen för att fylla luckorna något så när. Stor uppmärksamhet väckte det, då riksevangelisten Gösta Engwall i baptistsamfundet begärde att få bli präst i Stockholms stift. Baptisternas huvudorgan, Vccko-Posten, kritiserade forne ”Nalenadjutanten” för att han icke först gett sitt eget samfund en vink om sina avsikter. Från Uppsala kom protester från den praktisk-teologiska övningskursen för att domkapitlet i Stockholm tillstyrkt dispens utan att teologiska fakulteten som brukligt hörts. Docent Stig Lindholm, Uppsala, begärde i november avsked från prästämbetet för att övergå till den romersk-katolska kyrkan. 67