Alan B. Shepard och Virgil J. Grissom. sta höjden över jorden var 185 km. Resan tog 15 minuter, och hastigheten under den tyngdlösa flykten var 11 240 km/tim. Nedfarten gick enligt beräkningarna, och kapseln plus den oskadde Shepard hämtades med helikopter ur havet utanför Bahamaöarna. Instrumenteringen i Shepards Mercurykap-sel, som kallades Freedom 7, torde ha varit mera omfattande än i Vostok 1. Den utgjordes av bl. a. 130 olika apparater och 11 200 meter elektriska ledningar. Kursen kunde regleras på helautomatisk väg, eller också kunde piloten själv manövrera kapseln på ett dussintal olika sätt. Bitvis flög Shepard Freedom 7 för egen hand, t. o. m. genom att lokalisera sig enbart med hjälp av periskopet. Shepards rymddräkt, som vägde 9 kg, bestod av två lager, ett inre av gummi och ett yttre av aluminiumimpregnerad nylon. Hjälmen, som vägde 2,5 kg, var av glasfiberarmerad plast. Kapselns vikt var ungefär 1 000 kg, höjden var 3 meter och största bredden 1,8 meter. Temperaturen i kabinen varierade mellan 35° och 39°, medan temperaturen innanför rymddräkten låg mellan 24° och 25°. Under färden stod Shepard i förbindelse med kontrollstationen i Cape Canaveral, och samtalet plus bilder sändes samtidigt ut i amerikansk radio och TV. Den 21 juli lyftes flygkaptenen Virgil J. Grissom från Cape Canaveral under praktiskt taget samma villkor som Shepard. Grissom, som nådde höjden 196 km, bärgades välbehållen, men kapseln sjönk i havet på grund av ett tekniskt missöde. Som generalrepetition för den första bemannade amerikanska rymdfärden runt jorden sändes den 29 november schimpansen Enos upp från Cape Canaveral av en Atlasraket. Enos satt i en kapsel med vikten 2 ton, och avsikten var att han skulle göra tre varv runt jorden i en bana som bildar 32° vinkel mot ekvatorn. (Startriktningen var liksom för de övriga Mer-curykapslarna: öst, 32 grader syd.) Efter två varv uppstod emellertid ett fel på stabiliserings-mekanismen. Resan avbröts, och under en perfekt genomförd räddningsmanöver kunde man bärga både Enos och kapseln ur havet 800 km söder om Bermudasöarna. Det var meningen att USA:s första bemannade rymdskepp i omloppsbana skulle ha startat under år 1961, och överstelöjtnant John H. Glenn i marinkåren hade redan utsetts för denna flygning. Katastroftillbudet med Enos fick dock till följd att detta försök flyttades fram till början av år 1962. USA.s övriga astronautiska experiment Discovererserien fortsatte med nr 20—35. Dessa satelliter, som förut huvudsakligen använts för Mercuryprojektet, utnyttjades nu också för biologiska experiment, för strålningsmät-ningar och som spaningssatelliter. Explorer 9—13 skickades upp för studier av den närmaste rymden utanför jorden. De hade mycket excentriska ellipsbanor och rapporterade kosmisk strålning, mikrometeoriter m. m. Transit 4 A, Greb 3 och Injun sändes upp den 29 juni. Man försökte här skjuta upp tre olika satelliter med samma raket, men de båda sistnämnda, som utför strålningsmätningar, separerade inte. Transit 4 A, som är en naviga- 88