För den svenska kemiska industrien, som förut varit av begränsad omfattning, innebar 1961 en period av betydelsefull utveckling. Sveriges lantbruksförbund och Kooperativa förbundet påbörjade en investering på c:a 125 milj, kronor för nyanläggningar både i Köping och i Kvarntorp, där man övertagit Skifferolje a,-b:s industriområde. På det sistnämnda området planerades anläggningar för tillverkning av 30 000 ton metanol, 30 000 ton svavelsyra och 10 000 ton ammoniumsulfat. I Köping skulle produktionen av ammoniak höjas till 50 000 ton och av salpetersyra till 66 000 ton. I anslutning härtill räknades med en betydande ökning av bolagets produktion av Köpingsalpeter och fullgödsel. Det andra stora projektet inom svensk kemisk industri, det petrokemiska komplexet vid Stenungsund, var under uppförande. Bakom detta stod Svenska Esso, det amerikanska bolaget Union Carbide, Fosfatbolaget och Mo och Domsjö. I anläggningen skall oljan krackas till omättade kolväten, eten och propen. Av etenen skall Mo och Domsjö tillverka c:a 10 000 ton etylenoxid och etylenglykol och Fosfatbolaget 15 000 ton polyeten, allt per år. Av propen skulle Svenska Esso framställa polypropen. Ett 50-tal datamaskiner arbetade inom svenska företag, ämbetsverk och forskningsinstitutioner, och antalet planerade inköp i fråga om sådana anläggningar bedömdes vara ännu större. En erfarenhet som gjordes var att inbesparingen av personal, vilken tidigare oroat de anställda, visade sig vara relativt måttlig. Vinsten bestod i den bättre överblick över verksamheten som ledningen kunde erhålla. Statistiska centralbyrån använde för 1960 års folk- och bostadsräkning en datamaskin, som på omkring 500 band började spela in alla data som statliga myndigheter av olika slag ville ha samlade om svenska folket inklusive bilregistret, befolk-ningsregistret, kommunal finansstatistik och inkomststatistik. Apparaten skulle även användas för Finlands befolkningsstatistik. Som ett exempel på de databehandlande maskinernas medverkan i automatisering av fabrikernas verksamhet kan nämnas en anläggning i Skutskärs sågverk för sortering av stockar efter olika diameter. Stockarna passerade först en elektronisk spiksökare och de ställen som innehöll järnföremål besprutades med en färgfläck och stocken fördes åt sidan. Övriga stockar tummades under den snabba passagen, d. v. s. deras diameter mättes 30 gånger per sekund i två vinkelräta riktningar. Dessa uppgifter matades in i en beräkningsapparat, som på en siffer-tablå angav minimidiametern, varefter stocken automatiskt styrdes till den plats som svarade mot dess diameter för vidare befordran till sågning. Kraft- och värmeteknik Den tidigare nämnda optimistiska inställningen beträffande oljetillgångarna och därmed sammanhängande sjunkande oljepriser tillsammans med höjda kapitalkostnader föranledde diskussioner om avvägningen mellan vattenkraft med höga investeringskostnader men låga driftkostnader och värmekraft med lägre investeringskostnader och högre driftkostnader i det svenska elkraftsystemet. Kontroversiella argument i denna diskussion var behovet av att vidmakthålla anläggningsverksamheten i övre Norrland för undvikande av arbetslöshet samt skyddet av de norrländska vattensystemen ur naturskyddssynpunkt. Samarbetet mellan olika länders elkraftsystem utvidgades, varom mera nedan. I det svensk-norska samarbetet blev en överenskommelse godkänd av stortinget, syftande till ett utbyggande av kraftanläggningar i Sandkilforsen och Trysilälven under svensk medverkan. Betydande utvidgningar av oljedrivna ångkraftverk påbörjades. Sålunda skulle Öresunds-verket ökas från 240 000 kW till 400 000 kW och Stenungsundsverket utvidgas från 320 000 kW till 570 000 kW. Ett enda aggregat vid Stenungsund skulle ge en effektökning på 250 000 kW, ett exempel på att aggregatstorleken för ånganläggningar var kraftigt stigande. Utbyggandet av vattenkraftanläggningarna fortgick planenligt. Arbetena därmed var ur teknisk synpunkt särskilt intressanta som byggnadsverk och upptages därför under nästa avsnitt. Stort uppseende väckte Aseas insatser på överförande av högspänd likström under havet. Tidigare hade i samarbete med vattenfallsstyrelsen lösts problemet att med likström överföra kraft mellan Västervik och Gotland. Asea hade därefter fått beställningen på de väsentliga delarna i likströmsöverföringen mellan England och Frankrike med en effekt av 160 000 kW och spänningen 200 000 V. Med hjälp av strömriktare, s. k. elektroniska ventiler av kvicksilverångtyp, skedde förvandlingen från växelström till likström och på andra kusten åter till växelström. Genom sammanbindningen av dessa båda stora länders elkraftnät uppnåddes betydande fördelar. Belastningen 117