mande 350 ton olja. Oljekorven, som tom vägde endast 6,3 ton, flyter sålunda på sin last. Samma princip planerades bli tillämpad för transporter av palmolja och för transport av dricksvatten till vattenfattiga öar utanför Greklands kust. En svenskbyggd svävfarkost, Mefa (mark-effektfarkost), beställdes av Marinförvaltningen hos Saab att levereras vid årsskiftet 1962—63. Farkosten skulle få en vikt av 1 200 kg och dimensionerna 8x3 meter och ta två personer. Högsta fart var 50 knop och drivkraften en flygmotor, Saab Safir 91 D, på 180 hk. Man räknade med att utnyttja farkosten i skärgården, särskilt under den tid då isen varken bär eller brister. Atomenergi Läget för atomenergien påverkades av det bestående låga oljepriset och de som goda bedömda utsikterna för framtida oljefyndigheter. Arbetet med atomanläggningar pågick dock över hela världen och utomordentligt stora summor satsades på verksamheten som på nästan alla håll måste drivas med statligt stöd. Ur teknisk synpunkt spelade materialfrågorna en central roll. I material som ingår i en reaktor gäller krav på stor strålningsbeständig-het, låg absorption av neutroner, förmåga att motstå höga temperaturer och korrosion, lämpliga värmeöverföringsegenskaper som inte får förändras av temperaturväxlingar och strål-ningsförhållanden. Det konstaterades att kännedomen om de fysikaliska lagar som bestämmer materialets egenskaper i dessa avseenden alltjämt var otillräckliga och att stora nya områden inom det fasta tillståndets fysik måste bearbetas för att man skulle få en säkrare grund- Det mångåriga forsknings- och utvecklingsarbetet bakom den högspända likströmsöverföringen över Engelska kanalen har utförts av tekn. dr Uno Lamm vid Asea. val för att utvälja de material som hade de lämpligaste egenskaperna. En central roll i det svenska utvecklingsarbetet på området spelades av aktiebolaget Atomenergi. Dess bidrag av statsmedel uppgick under budgetåret 1961/62 till över 100 miljoner kronor, till stor del utgörande kostnader för driften av försöksreaktorer och andra forskningsanläggningar i Studsvik i Sörmland. Bolaget beräknade i sina petita att atomenergien skulle börja bli en viktig del av vår kraftförsörjning under 1970-talet och uttalade att dess verksamhet under de närmaste åren borde koncentreras till en vidareutveckling av den tungt-vattenmodererade reaktortyp, som kommit att få namnet ”den svenska linjen”. Arbetena med den första anläggningen enligt denna princip, kraft- och värmeverket R 3/ Adam i Ågesta, pågick med full kraft. Man var inriktad på att det skulle tas i bruk i början av år 1963. Tidigare hade de väldiga sprängningsarbetena och vissa hjälpanläggningar fullbordats. Under året fördes delarna av reaktorn till anläggningen. Transporten av de tre delarna reaktortank, reaktorlock och det däromkring liggande termiska skyddet från De-gerfors till Ågesta sades vara den största transport som skett i Västeuropa. Den krävde ny-läggning av järnvägsspår och bortsprängning på vissa håll för att kunna genomföras. För transporten fordrades särskilt byggda järnvägsvagnar. Även den komplicerade laddmaskinen för reaktorn tillverkades under året. Med denna omkring 10 meter och 220 ton tunga apparat skall utbytena av bränsleelement och kontrollstavar i reaktorn utföras. Av strålskyddsskäl insattes en elektronisk anläggning som omöjliggjorde felgrepp. Bränsleelementen, d. v. s. de stänger med atombränslet uran, som är själva hjärtat i atomreaktorn, var under tillverkning vid Atombolagets fabrik i Stockholm. Den första satsen skulle väga 18 ton. Ett annat exempel på hur byggandet av atomanläggningar ställde nya problem var den besvärliga frågan om rätt att släppa ut spillvatten från värmekraftverket i Ågesta. Lokala intressen överklagade ett beslut av vattendomstolen 120