att medge visst utsläpp av mycket små mängder strängt kontrollerat avfallsvatten. Arbetena pågick också på utbyggandet av urangruvan i Ranstad, avsedd att tas i bruk vid årsskiftet 1964—65. Även i detta fall skedde en uppmärksammad transport, när verkets ång-ackumulator på nära 30 meters längd och 3,4 meters diameter levererades från Degerfors. Vid transporten användes för första gången i Sverige en myckt låg boggie, på vilken lasten vilade direkt utan vagnskorg eller ramverk. Den stora frågan om den andra statliga kraftanläggningen, tidigare benämnd R 4/Eva, planerad att ligga vid Marviken på östra Vikbolandet, föranledde en omfattande diskussion. Statens delegation för atomenergifrågor hade att ta ställning till detta, det hittills största atomprojektet i Sverige gällande en kostnad av mer än 300 milj, kronor. Anläggningen skulle följa den svenska linjen och få en effekt av 105 000 kW med beräknad start 1967/68. Atomdelegationen fann att Marviksanläggnin-gen var ett nödvändigt mellansteg för den svenska atomenergiutvecklingen under 1970-talet, då landets vattentillgångar skulle bli fullt utbyggda och en successiv övergång till kommersiell atomkraft bedömdes som nödvändig. Atomkraftkonsortiet Krångede a.-b. överenskom preliminärt med det amerikanska företaget Allis Chalmers och med Kockums och Tekniska byggnadsbyrån om ett fortsatt planeringsarbete på atomkraftverket i Simpvarp i Småland, som man beräknade få klart 1965. Effekten skulle bli omkring 60 000 kW. Kostnaderna beräknades i runt tal till 150 milj. kr. Den internationella situationen beträffande kraftproducerande atomreaktorer i full skala kunde sammanfattas sålunda. De dittills byggda anläggningarna från vilka driftserfarenheter redovisats var till antalet ringa och representerades främst av Calder- och Chapel Cross-stationerna i England samt deras efterföljare under uppförande. Vidare av Shippingport- och Dresdenanläggningarna i USA. De förstnämnda reaktorerna byggde på den i England konsekvent fullföljda linjen med gaskylda, grafit-modererade reaktorer med naturligt uran i form av metall som bränsle. Det utgående kylmediets temperatur hade i anläggningarna successivt kunnat höjas från den ursprungliga reaktorns 336 grader C till 410 grader C. Den amerikanska Shippingportreaktorn var en tryckvattenkyld reaktor med en högt anrikad centralkärna med uran dispergerat i zirkoniummetall som bränslematerial, kapslat i zirkaloy, omgiven av en mantel med uranoxid. Utgående kyltemperatur 279 grader C. Dresdenreaktorn var en kokar- Värmetekniska laboratoriet i Studsvik blev klart 1961. Här ses provkretsen ”Ebba” i vilken värmeöverförings- och utbränningsprov under tryck 50 bar och 264 grader Celsius kan utföras. reaktor med låganrikad kärna av uranoxid och ångtemperatur 284 grader C. Som jämförelse kunde nämnas att utgående temperaturer hos de svenska reaktorerna R 3 och R 4 var beräknade till 220 resp. 246 grader C och som en jämförelse härmed att ångtemperaturen för högtrycksturbinerna i Stenungsund var 530 grader C. Det framgick därav att de fungerande reaktorsystemen arbetar med en relativt låg temperatur med därav följande låg verkningsgrad. önskemålet om högre temperaturer hade i USA fört till utvecklandet av den grafitmode-rerade natriumkylda reaktorn, med vilken temperaturer på c:a 510 grader C på kylmediet kunde uppnås. Den svenske atomfysikern, dr Sigvard Eklund, utsågs till generaldirektör för den internationella atomenergibyrån, som hade sitt säte i Wien. Svenskättlingen Nobelpristagaren dr Glenn Seaborg utnämndes till den betydelsefulla befattningen som ordförande i USA:s atomkraftkommission. Företagna utredningar hade visat att atomdrift av handelsfartyg för lång tid framöver måste anses oekonomisk. Man ansåg sig emellertid böra räkna med att atomdriften i en framtid skulle slå igenom även i handelssjö-farten. Med sikte därpå planlades ett grupp 121