Statsminister Martti Miettunen, statsminister Tage Erlander med sekreteraren Olof Palme samt professor Bertil Ohlin vid det nordiska statsministermötet i Hangö i november. Engelska svårigheter I de mest otvetydiga ordalag omtalade biträdande utrikesminister Heath den 17 maj i underhuset, att England önskade en uppgörelse med EEC. Förutsättning var villkor, som Storbritannien kunde godta. Enighet tycktes emellertid ännu inte föreligga inom regeringen och nya svårigheter försenade ett kabinettsbeslut. En rad samväldesländer uttryckte sin oro inför den brittiska frontförändringen. Regeringen sände bl. a. ut Selwyn Lloyd och Thorneycroft på en rundresa till olika medlemmar av samväldet för att redogöra för den brittiska regeringens planer och utröna samväldesländernas inställning till dessa. Största motståndet till en brittisk anslutning till EEC stötte de på i Australien och Kanada. I slutet av juli möttes åter Eftaministrarna, denna gång i London. Något formellt beslut i broslagningsfrågan fattades inte. Man sade sig vilja undersöka möjligheterna att förhandla med De sex om medlemskap i eller associering till den gemensamma marknaden. Om sådana förhandlingar visade sig möjliga, skulle Efta-länderna samordna sina åtgöranden och bevara sin enhet tills förhandlingarna slutförts. Britterna gav ett löfte om att inget separat avtal skulle slutas med EEC. I den utfärdade kommunikén underströks, att de förpliktelser Stock-holmskonventionen innehöll skulle vara bindande för medlemmarna åtminstone tills man lyckats uppnå tillfredsställande arrangemang, som tillgodosåg samtliga Eftaländers legitima intresse och sålunda möjliggjorde för dem alla att från samma tidpunkt delta i en integrerad europeisk marknad. I sak innebar det en garanti, att Efta skulle hålla samman. England begär förhandling Den 28 juli höll Efta ministerråd i Genève. Brittiske biträdande utrikesministern Heath och handelsminister Maudling meddelade då, att Storbritannien var berett att förhandla med De sex om ett inträde i den gemensamma marknaden Den 30 juli offentliggjorde Macmillan Storbritanniens beslut att anhålla om medlemskap i EEC. Han underströk, att det blev beroende av om tillfredsställande arrangemang för Storbritannien, samväldet och Efta kunde träffas om en slutlig överenskommelse om inträde kunde nås. I en kommuniké från Eftas minis terråd förklarades samtidigt, att det brittiska steget innebar ett lämpligt tillfälle att skapa en gemensam marknad. Alla Eftastater skall — hette det — med EEC diskutera åtgärder för uppnående av detta syfte. Samma dag beslöt den danska regeringen ansöka om inträde i EEC ”på villkor som tillgodoser det danska näringslivets och samhällets samt Grönlands och Färöarnas behov”. I Stockholm utfärdade regeringen1 följande deklaration: ”Den svenska handelspolitiken har sedan 165