inte beredd ta initiativ till. Regeringen upplyste, att överläggningar mellan de tre neutrala Efta-länderna var att vänta. Den 19—20 aug. sammanträdde på Voksen-åsen Nordiska rådets förstärkta ekonomiska utskott samt fem statsråd. Handelsminister Lange var fortfarande sjuk, och Sverige representerades av jordbruksminister Netzén. Under de interna förhandlingarna framgick, att den norska regeringen — främst företrädd av handelsminister Skaug — ansåg Romtraktaten inte utgöra något hinder för länder med olika försvars- och utrikespolitik att ansluta sig till den gemensamma marknaden. Danske utrikesministern Krag delade helt denna uppfattning. Meningsutbytet slutade med att den norske handelsministern frågade, hur från svensk sida man kunde tro att vid en associering få alla fördelar och samtidigt slippa alla nackdelar. Huvudämnet vid överläggningen var professor Ohlins förslag att i en nordisk konvention folkrättsligt förankra de nordiska samarbets-avtalen och för Finland åtminstone garantera Eftavillkor i förhållande till Norden i övrigt. Trots danskt motstånd och animerade debatter slutade mötet med att förslaget fördes fram till de nordiska statsministrarnas sammanträffande med Nordiska rådets presidium i Hangö den 11—12 november. Då skulle en utredning om konventionens utformning vara klar. Från dansk sida var man angelägen understryka, att man inte kunde gå med på åtgärder som skulle kunna försvåra de förestående EEC-förhand-lingarna. Motsättningarna på Voksenåsen resulterade f. ö. i en radio- och en TV-diskussion mellan utrikesminister Krag samt i den förra statsministern och i den senare professor Ohlin. ”Metall-talet” I ett anförande vid öppnandet av Metallindustriarbetarförbundets kongress i Stockholm den 20 augusti förklarade statsminister Erlander, att en ansökan om medlemskap i en organisation, där samarbetet regleras av nuvarande Romavtalet, var oförenlig med Sveriges neutralitet. Den 23 augusti återkom han till ämnet inför samma kongress. Statsministern presenterade då en rad skäl för regeringens beslut att inte följa Danmarks och Storbritanniens exempel. Ett av de främsta var att överstatliga organ komme att utforma vår handelspolitik och bestämma över huvudlinjerna i vår ekonomiska politik. Han varnade för att man här hemma och utomlands skulle få den uppfattningen, att Sverige vore på väg från neutralitetspolitiken. För Arbeiderbladet (s) i Oslo förklarade statsministern i ett uttalande, att Sverige var berett att förhandla med De sex om en stormarknad, varvid det fick bli ett kompromissande, som vid varje annan förhandling. Kompromissmöjlighet fanns dock ej, när det gällde att resultatet inte skulle försvåra eller omöjliggöra fortsatt neutralitetspolitik. I radiodebatten med utrikesminister Krag omtalade statsministern att regeringen efter en serie samtal med ledande politiker klart utrönt att EEC är en politisk organisation. Näringslivet och EEC Inom näringslivet rådde enighet om att möjligheterna till ett fullt medlemskap med bibehållen alliansfrihet borde prövas. Från Industriförbundets sida ströks kraftigt under de allvarliga ekonomiska konsekvenser ett utanförstående skulle medföra. Statsminister Erlander sammanträffade den 6 september med Industriförbundets styrelse och redogjorde för regeringens syn på frågan. Han förklarade, att ingen ansvarig politiker hade uttalat att Sverige skulle kunna stå helt utan anknytning. Den 4 oktober sammanträffade en rad ledande representanter för näringslivet med företrädare för regeringen med statsminister Erlander i spetsen på Harpsund. Från näringslivets sida beklagades, att regeringen så tidigt bundit sig för en enda form av anknytning — associering. Alltjämt ansåg näringslivet, att möjligheterna till medlemskap med bibehållen alliansfrihet borde ha prövats. Man var dock villig att ge regeringen allt stöd inför kommande förhandlingar. Målsättningen måste dock bli en total nedbrytning av tullmurarna liksom att uppgörelsen för Sveriges del träder i kraft samtidigt som andra Eftaländers. Det måste också bli en total uppgörelse och vissa delar av näringslivet fick inte ställas utanför. Vissa preliminära undersökningar redovisades från näringslivet. Vid ett utanförstående skulle sysselsättningen försvåras för i runt tal 50 000 sysselsatta inom verkstadsindustrien. 65 000 i samma bransch var anställda i företag vilkas existens under samma förutsättning beror av om hela eller delar av produktionen kan förläggas inom Gemensamma marknadens tullmurar. Senare publicerades en analys, enligt vilken ett 167